För lucka nummer två i bloggens adventskalender har Andreas Jismark delat med sig av en låt och minne till alla läsare.

En ensam jul. Utan sina närmaste och kära. Det är bra sorgligt det. Julen 2020 går till historien som den svåraste och mörkaste under vår tid, det står redan klart. Erasure gestaltade detta i denna låt  redan 1988. Jag lyssnade massor på den och allt annat som Vince Clarke och Andy Bell gav ut när jag var tonåring i Tranås. Erasurelåtar blev ett soundtrack för mig under julhelgerna i slutet av åttitoalet när jag försökte hantera att inte längre vara ett förväntansfullt litet barn i farmors stickade röda mössa. Med hela tjocka släkten och lilla kärnfamiljen med mor, bror och far.

Livet tog en vändning där alkoholism och dödsfall ersatt det man kände och förstod i de tidiga åren. Då: tonåring. Som ville ha svartmålade naglar, svart basker, Dr. Martens-kängor och rakad nacke med lång lugg. An outlander in a smalltown.

Erasure bjöd på en melankolisk kram i pojkrummet. Tårarna föll, men inte bara av sorg utan även av glädje/samförstånd. En osynlig kompanjon vid sin sida. Det var vad musiken jag älskade betydde då för mig. Det gör det fortfarande. 

Julen 2020 blir väldigt mycket tillbaka till det hålet i hjärtat. Men samtidigt en omfamning. ”Hon/han/hen kommer inte vara här med mig i jul. Jag kommer sitta utan mina närmaste som jag älskar”. 

Låt musiken vi älskar värma oss i avsaknad av kramar och kärleksfulla blickar. 

Har du också ett juligt musikminne som passar bloggens julkalender?
Läs hur du kan sprida julglädje här.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i allmänhet och husgudarna är inga mindre än Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång.

Comments are closed.