I våras släppte Per Gessle albumet En vacker natt. Skivan var inspelad i Nashville – för dit ska man alltid åka som artist och spela in ett album minst en gång i livet. Gessle nöjde sig dock inte med ett album. En vacker natt blev till En vacker dag och är liksom den direkta fortsättningen på Gessles folk-period. (Även en sådan period ska man ha som artist). Låtarna är dock lite mer lågmälda denna gång. Kontrasten mot förra albumet kan absolut vara en fin sak, dock känns det inte lika hjärtligt denna gång.
Det känns i vissa fall mest överdrivet framfört. Speciellt Gessles sång på Känns som första gången som mer förstör för Linnea Henrikssons vackra duettstämma. Jag kan inte låta bli att känna att det är alldeles för banalt, till och med i Gessle mått mätt, som ändå är en mästare på banala poplåtar.
Visst, ibland blir det lekfullt Gessle som på låten Trodde inte mina ögon. Men den lyckan kan väga upp med att han bytt ut Winnerbäck från förra plattan med John Holm. Då känns allt så otroligt gubbigt och trött.
Per Gessle
@Facebook
Lekfullheten från En vacker natt är som bortblåst och kvar finns (nästan) bara den mer trötta och gubbiga sidan av Per Gessle kvar när han nu släpper uppföljaren En vacker dag.
