En intervju med The Sound Of Arrows

Vissa grupper blir det kärlek vid första ögonkastet.
Jag älskade Hurts när jag för första gången fick höra Better than love på en YouTube-kanal ett år tidigare. Samma var det med gruppen Monarchy vars The Phoenix alive fick mig att gå igång på alla cylindrar och villkorslöst älska allt gruppen gjorde.
Tyvärr var det inte samma kärlek till The Sound Of Arrows när jag för första gången hörde deras singel Danger .
-För nasalt och för tråkigt. Ett indieband som alla andra, avfärdade jag gruppen med.
Det var då.
Då var en väldigt lång tid sedan.

The Sound Of Arrows är en duo som består av Stefan Storm och Oskar Gullstrand .
Hand i hand gör de luftig pop, de kallar widescreen-pop. Detta är nog den mest slående beskrivningen av gruppens musik. För även om det ”bara” är pop, är det så nära en visuell tecknad sagofilm man kan komma utan att behöva sätta på DVD-spelaren.
Om Danger gav mig mer att önska, blev singel nummer två – Magic – ett steg i rätt riktning. Stefans röst blev bättre och produktionen mer luftig. De tog även in Hanna Brandén som då började bli Name The Pet , för att sjunga tillsammans med Stefan. Killarna skulle senare skriva låten Falling för hennes debutalbum.

Det stora genombrottet (i den lilla värld som kom att älska TSOA) kom med Into the clouds .
Pop upphöjd till sjutton är en bra beskrivning av det sprudlande fyrverkeri låten är. Den är så fantastisk att jag kunde köra låten på repeat en hel dag. Brittiska muiskbloggen Popjustice utnämnde den till 2009-års bästa låt och många fler kunde skriva under på den utmärkelsen.
Även här var det luftig pop tillsammans med en fantastisk video, vars visuella påminner om de där tavlorna folk hade på väggarna under 80-talet med vattenfall, enhörningar och magiska skogar.
För mig var det Into the clouds som fick mig att villkorslöst älska gruppen.
Sällan har en låt blivit så perfekt på alla plan. Vi pratar låt, omslagsdesign och video.
Allt tilltalade mig och jag ville bara ha mer med gruppen.
En skiva skulle komma ”snart” och månaderna gick.
Hade de bara släppt sin fantastiska låt och sedan försvunnit?

Så presenterade Popaganda några av sina sista namn till festivalen och det var just The Sound Of Arrows. Det fick mig att boka biljett, resa och tigga till mig en säng i huvudstaden. Jag var ju bara tvungen att se dem!
Konserten var lika fantastisk som den var enkel.
Killarna hade släpat upp en hög med tjock-TV på scenen där de skulle visa videor, men då scenen stod i solljus kunde vi inte se något från apparaterna.
Istället fick vi energi i form av en skuttande Stefan som sjöng igenom låtarna från skivan vi aldrig fick lyssna på.
Att få stå på gräset framför Eriksdalsdbadet och lyssna på The Sound Of Arrows i solljus var minst lika magiskt som gruppens videor. Det var perfekt popmusik och allt lät precis så som jag vill att musik ska låta. För min del blev gruppen lite av ett återuppstått The French Revolution , vars skiva jag dyrkat sedan det släpptes 1988. Ljudbilden må vara modernare för TSOA, men stilen går mer eller mindre hand i hand med hur Warnebring och grabbarna lät då.

Det var i detta ögonblick som jag förstod att jag bara var tvungen att få en intervju med killarna.
Jag hade under Popagandahelgen haft möjlighet att köra igenom två intervjuer med grupperna Monarchy och Hurts, men nu var mitt sikte riktat på något luftigare och i Technicolor.
Detta var dock lättare sagt än gjort.
Även om TSOA var en liten grupp, hade de ett stort management bakom sig. Vad jag inte visste då var att de signat med Geffen för inte så länge sedan och att ta sig igenom de olika filtren av instanser för att få till en intervju med en förhållandevis okänd grupp, av en blogg som möjligen var än mer okänd visade sig vara som att gå på vatten.
Jag hade lite gett upp hoppet om att få till en intervju när jag en lördag fick ett mail från en Stefan Storm, som tackade för uppmärksamheten hans grupp fått i bloggen, samt att jag hade gett hans bror Johan en fördelaktig recension för hans film Isolerad .
Mitt hjärta tog ett skutt upp till molnen och tillbaka.
Efter alla dessa månader hade jag helt plötsligt mailadressen till en av mina nya idoler.
Det var bara att maila ett tack tillbaka, samt be om en intervju.
Några sekunder senare kom svaret från den iPhone-uppkopplade Stefan som sa att han självklart ställde upp på en intervju.

Ett par veckor senare hade jag snickrat ihop en del frågor som skulle leda mig igenom intervjun. Jag kontaktade Stefan igen och sa att jag var redo. Då Oskar låg hemma i feber, och ändå inte var så pigg på att medverka i intervjuer, skulle det bli ett samtal mellan mig och unge herr Storm.
När vi då äntligen skulle ha vår intervju började det med lite tekniska problem. Eller problem kanske var att ta i – Stefan var tvungen att skaffa ett iChat-konto och när det väl var ordnat kunde vi sparka igång vårt trevliga samtal.
Stefan satt i sitt vardagsrum med sin MacBook på bordet och jag hemma hos mig via min iMac. Han hade just nu ena hand inlindad i ett bandage. För några dagar sedan hade han varit ute och sprungit och lyckades med konststycket att halka och bryta handen, vilket resulterade i två hela månader med bandage.
Det som var otroligt skönt för mig – som ändå är ganska ny med att göra intervjuer – var att Stefan är otroligt pratglad under vår timma ihop, så allt mer eller mindre bara gick av ren automatik.

Den första fråga jag ställde var väl den som jag och många verkar vilja ha svaret på: Varför har det tagit så lång tid att släppa ert album?
”Det har ju hänt så mycket hela tiden och jag är en total perfektionist.
Vi har funnits i tre år och när vi släppte Danger var vi ett slags band, sedan fick vi lite fotfäste och släppte singel nummer två – Magic – och då började det hända en hel del grejer. Vi blev kontaktade av management, skivbolag och jurister. Så halkade vi in i den världen vi befinner oss i nu. Vi fastnade i det här stora maskineriet som tar enormt lång tid. Hade vi legat på ett litet skivbolag hade vi nog släppt vår skiva för länge sedan. Men nu får vi bli den grupp vi ville bli och då tar det tyvärr lite längre tid.”

Det ligger mycket i det där.
Som jag skrev i början var jag inte alls så imponerad av Danger som låt, och de är otroligt långt ifrån den grupp TSOA är i dag.
Stefan skrattar när jag tar upp skillnaden på just Danger och Nova , som han själv anser vara två ytterligheter.
”Nova är en sådan extrem poplåt!” och det går absolut inte att förneka.
När man trodde att en låt inte kunde bli mer pop än Into the clouds , kom Nova som drar det hela ytterligare lite längre. Kan man få diabetes av musik, så är Nova just den låt man i så fall bör akta sig för.

Vad som dock skrämde både Stefan och Oskar var att de blev så enormt hyllade i den lilla värld som upptäckte dem med Into the clouds .
Allt blev så enormt uppskruvat efter bara en låt och en video.
I vissa kretsar var de till och med hyllade till något som skulle kunna vara världens bästa grupp.
När de två killarna såg alla skriverier om dem blev det självklart otroligt glada och smickrade över att folk gillade vad de gjorde. Men efter ett tag fick de sluta läsa allt som skrevs på nätet för att kunna fokusera på musiken de ville göra.
”När vi väl skulle sätta oss ner och skriva igen undrade vi ju ”vad vill dom ha av oss nu?” för alla verkade ju ha en egen bild av vad The Sound Of Arrows var. Skulle vi vara all out electro pop disco, eller skulle vi vara något annat – lite som skulle vi vara Pet Shop Boys.

För två år sedan fick killarna kontakt med producenten Richard X .
Richard hade varit Stefans stora idol och han verkligen älskade hans skiva, men även alla de produktioner och mixar som han gjort.
För Stefan personifierar Richard den smarta popen
”Vi är ganska lika båda två, med samma kontrollbehov i studion. Samtidigt som han var grym på att anpassa sig till det vi ville göra, vilket funkade i och med att vi har liknande preferenser.
Vi har umgåtts jävligt mycket, men inte jobbat så mycket ihop dock.
Jag och Oskar kom väl på att vi ville göra så mycket som möjligt själva, men Richard har varit lite av en hjälpande mentor för oss, samt att han producerade en av låtarna på albumet.”

En grupp med två personer betyder ju oftast att man är bra på olika saker.
I The Sound Of Arrows är uppgifterna mellan Stefan och Oskar tydligt fördelade.
Oskar står för det gafiska – allt från skivomslag till videor, medan Stefan skriver alla låtar som de sedan producerar ihop.
”Vi har varit kompisar ganska länge innan vi startade bandet i och med att vi kommer från samma stad, så vi har liknande preferenser. På det sättet kan man väl kanske säga att det är ganska odynamiskt samarbete i och med att vi alltid tycker samma sak. Men det är fantastiskt skönt om man är så envis som jag är. Det hade varit ganska svårt att jobba med någon som inte har samma tänk.
Sedan har vi blivit så samspelta att det nästan är omöjligt för oss att jobba med någon annan. Jag kan liksom säga något så extremt diffust som att jag vill att något ”ska låta blått” och då fattar Oskar direkt vad jag menar. Men det skulle inte funka om jag skulle säga det till Richard tillexempel. -Eller jo, nu kanske han skulle ha lärt sig hur vi tänker.”

Det är en stor del Oskars förtjänst att gruppen blivit så populära som de blivit.
Deras ibland extremt visuella stil har hjälpt dem bli älskade av många runt om världen. Allt är genomtänkt. Från singelomslag till typsnitt och färgsättning i videor.
”Jag såg om Into the clouds -videon för inte så länge sedan och det gör ju nästan ont i ögonen när man ser den på grund av alla färger.
Just med den videon var vi väldigt medvetna vad vi gjorde. Vi ville ha mer färg och mer… jag vill inte säga kitch, även om många tycker att det är det. Men det passar vår nördiga stil.”
En annan del som får mig att le extra mycket är gruppens bilder.
Dessa är nästan uteslutande homoerotiska i sin framtoning. Allt som oftast tar de båda killarna på varandra på ett eller annat sätt. Det kan vara att pilla den andra i håret, sitta i famnen på varandra eller bara låta ena handen röra den andras lite försiktigt när de står bredvid varandra.
För en utomstående hade man lätt tagit dem båda för bögar med dessa bilder, men saken är den att hela det genomgående homotemat kom till av en slump.
”När vi skulle ta bilderna för Danger -omslaget tog vi en hel serie bilder hemma hos mig när vi lutar oss mot väggen och bara försöker se coola ut, vilket blev så jävla trist!
Sedan skulle jag fixa till håret på Oskar och då tog fotografen en bild på det.
Vi tyckte det blev en så sjukt bra bild för det liksom var något elektriskt med den. Så vi tänkte att vi kör vidare på det med just manlig vänskap på gränsen över till älskare. Lite som ett Stand By Me-pojkäventyr. ”

Detta med att försöka se coola ut är något som gruppen gett upp.
De hade en period där de strävade efter att vara mer coola, både i hur de porträtterades på bild samt i deras musik. Men de kom snabbt fram till att det inte var något för dem.
”Vi sitter ju och tittar på tecknade filmer när vi har raster i studion liksom.”
Plötsligt reser sig Stefan upp och springer bort från datorn.
”Vänta lite, jag ska visa dig något” hör jag från skärmen som nu filmar rakt in under hans loftsäng där studion får husera i det lilla vardagsrummet.
När han kommer tillbaka till skärmen en liten stund senare börjar han bläddra igenom en del vinylskivor. Det är en samling med Vangelis , Watermark med Enya , skiva med Richard X, Hope In A Darkened Heart med Virginia Astley samt Seventh Tree med Goldfrapp .
”Det går liksom inte att göra cool musik om det här är ens favoritvinyler.
Storms in Africa är ju en av mina absoluta favoritlåtar och då kommer man knappast med på Pitchforks hetaste band just nu lista inte.”
Samtidigt ger dessa skivor en bra bild över TSOA.
Deras kärlek till det spröda och vackra, men ändå elektroniska summeras perfekt i dessa vinyler som nu ligger på bordet vid MacBooken.

Jag tar upp min koppling mellan The French Revolution och The Sound Of Arrows, då jag tycker att de låtmässigt är otroligt lika varandra.
Stefan hade inte hört talas om gruppen (vilket i och för sig inte är helt konstigt, han var ju bara två år gammal när gruppen släppte sin platta) och tillägger:
”Jag lyssnar inte så mycket på 80-tals musik, för jag tycker det är ganska oinspirerade. Pet Shop Boys har jag till exempel aldrig förstått.”
Att Stefan väljer just Pet Shop Boys som exempel på en grupp från 80-talet är dock inte så konstigt. Det är ju trots allt den grupp TSOA mest jämförts mest med, men han kan ändå inte riktigt förstå kopplingen.
”Mitt favoritband från 80-talet är Orchestral Manoeuvres In The Dark . Deras tre, fyra första plattor innan de blev gubbar är verkligen så sjukt bra! Typ låtarna Maid of Orleans eller Enola Gay .”

Likt många andra nya grupper av idag, har även The Sound Of Arrows remixat en hel del låtar för andra artister.
Det har varit allt från nya, lite okända artister så som Jonathan Johansson , Penguin Prison och Club 8 till Alphabeat och självaste Lady GaGa !
Det som varit mest imponerande med killarnas remixar är att de inte bara gjort dem bättre än originalet, de har även fått låtarna att låta just Sound Of Arrows.
Ta bara poplåten En hand i himlen med Jonathan Johansson som i sin originalform är perfekt för P3 och alla de program som spelas via kanalen. När Storm och Gullstrand var klara med låten, blev det en nästan episk drömlik låt, som lika gärna kunde vara en b-sida till Into the clouds .
De lyckades även knåpa ihop en av 2010-års absolut bästa remixar när de gjorde om Animal Animal med Penguin Prison från indie elektropop till något som kan liknas en midtempo elektroballad. (Låten har för övrigt en av världen bästa textrader: I wish Mike Tyson was my friend, then I would tell him everything .)
Att remixa ser de som en viktig del i deras utveckling.
Då de vill producera och skapa det mesta själva är detta det bästa sätt att lära sig på.
När jag frågar vilken remix han är mest nöjda med, svarar Stefan att det är Natalia Kills låt Zombie . Han var inte helt nöjd med originalet, men det var lite av dealen att få remixa Lady GaGa att även remixa Natalia. Så det var bara att göra det bästa av situationen – och bra blev det.
Originalet är en ganska simpel poplåt – med en ganska smart text i och för sig. När TSOA satt sitt varumärke på låten blev det en mörkare, nästan en marscherande hotfull version med TV-reportrar och läcker synthslinga. Ganska långt ifrån originalet, vilket absolut inte blev en nackdel…
”Jag var så sjukt nöjd med remixen! Jag tänkte att den skulle bli vår biljett att få prodda r’n’b, men den har tyvärr inte gjort något för oss än…”
Stefan låter lite besviken när det går upp för honom att han än så länge inte kan bli den där r’n’b-producenten som får förädla genren med det där speciella Sound Of Arrows-soundet.
”Fast vi kanske inte är så bra på att remixa ändå om man ser efter vad folk vill ha. Om man tittar på YouTube är det ju bara de där skräpremixarna som folk gillar, de utan melodikänsla. Så varför skulle folk vilja ha våran remix för?”
Även om de inte verkar ha fått det stora erkännande som de faktiskt förtjänar som remixare, är deras mål att kunna jobba som producenter åt andra artister.
När jag frågar om det finns någon eller några artister de helst skulle vilja jobba med blir det första svaret den tämligen okända r’n’b tjejen Cassie .
”Jag skulle vilja göra något som inte är drömsk elektropop, utan mer r’n’b bara för att testa och applicera mitt sätt att göra låtar och prodda på något annat. -Även om det säkert skulle låta likadant ändå.”
Efter att vi diskuterat olika möjligheter med andra artister så som Basement Jaxx – som Stefan tycker har fantastiska produktioner, eller när jag föreslår att han, Hurts och Monarchy borde göra något ihop. -En idé han i och för sig skrotar med en gång som dålig då deras respektive skivbolag säkerligen hade avrått dem alla från det, hamnar vi på den gyllene pokalen vad det gäller att få skriva och producera för, nämligen Kylie Minogue .
Hon känns som den artist alla inom musikindustrin älskar och den alla som gör popmusik vill jobba med. Pet Shop Boys, Robbie Williams , Hurts och Scissor Sisters har jobbat med Kylie och har vi tur skulle samma kunna hända med The Sound Of Arrows.

Vad kan vi då förvänta oss av den efterlängtade debutplattan – blir det Into the clouds gånger tolv, eller blir det en skön mix av olika stilar?
”Jag trodde den skulle bli ganska spretig, för jag tycker det är ganska ointressant att göra samma slags låtar om igen. Men i mitt tycke låter låtarna väldigt olika varandra, men ändå inom samma popstil. Det finns lite r’n’b på den – eller vår version av r’n’b i alla fall, två stora ballader, en instrumentallåt.
Det är ganska hög energi på skivan, utan att bli en partyskiva -mer en förfestskiva.”
Albumet släpps den 12:e September, vilket känns löjligt lång bort i dagsläget.
Men planen är att Geffen vill släppa tre singlar innan själva skivan – den första av dessa är Nova som kommer i April. Tillsammans med Into the clouds , Magic och Danger (som i och för sig inte kommer vara med på själva plattan) har de då sammanlagt släppt sex singlar innan själva albumet.

När jag tittar på klockan visar det sig att vi snackat i en timma.
Jag skulle lätt kunna vara kvar i The Sound Of Arrows universum och bara prata popmusik med den otroligt kunniga Stefan hur länge som helst känner jag.
Jag tackar honom för en trevlig stund, och för att han tog sig tiden innan jag släcker ner min iChat.
Det första jag gör efter samtalet är att ta på mig mina hörlurar till datorn och sätta på Fantasia med The French Revolution.
Nu skulle jag bara låta mitt lyckorus sjunka lite innan jag kunde göra det där nästan omöjliga att sammanställa alla dessa ord till en vettig text.
Hoppas att ni gillar resultatet.


Hjälp Popmuzik att växa!
Via Patreon kan du stötta mitt arbete med att lyfta artister och deras musik.
-Tack så mycket! ❤️

Become a Patron!


Vad tyckte du?
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry
You have reacted on "En intervju med The Sound Of Arrows" A few seconds ago

4 kommentarer

  1. >Väl skrivet! 12 September känns som sagt väldigt väldigt långt borta just nu..

  2. Being Blogged on

    >Tack tack!
    Ja, det är en stund att vänta nu, men det är som sagt en del singlar som ska ut innan, så lite godis blir det ju på vägen vilket är skönt.

  3. Pingback: Releasefest med The Sound Of Arrows | Being Blogged

  4. Pingback: Årskrönika 2011 | Being Blogged