Det finns en sak som jag aldrig riktigt uppskattat med att driva en musikblogg. Den där lilla saken som skaver, stör och till och med sårar. Det är bristen på tacksamhet som tyvärr en del artister har för vana att se som en självklarhet.
När jag lagt upp ett inlägg så brukar jag tagga artisten i fråga för att visa att nu är inlägget på plats i bloggen. Samma om jag gör ett inlägg om en låt jag hittat i en spellista som jag vill lyfta fram, eller om det är en låt som är med i veckans Popfavoriter. Jag letar upp artisten i fråga på Instagram och taggar den, så den vet att nu har någon skrivit om personen eller gruppen.
I de allra flesta fall får inlägget en delning eller ett hjärta. Ibland blir det till och med flera delningar. Ett kvitto på att personen sett inlägget och tyckte det var fint att jag skrev.
-Tack för det, det uppskattas från min sida mer än du tror.
Men jag märkte när storbolagen förr skickade in musik till bloggen att det inte var lika självklart. Att när jag skrev om ett större namn eller kanske någon nykomling som blivit drillad av en PR-person att man gärna ska vara lite svår (för det lönar sig ju alltid…), så kunde den där delningen, hjärtat eller ens tacket utebli. Även om jag då lagt timmar på intervju för att göra ett bra porträtt av personen, så var det inte självklart att artisten eller bolaget delade vidare. Då kände jag ju mig mer som den där bocken i protokollet. ”Yes, vi fick en intervju, nu kan jag gå hem för dagen”-inställningen som jag tyvärr har en känsla av är vanligare än man vill tro. Det är inte viktigt vad som görs, bara att det görs. Att någon ska hjälpa till att sprida budskapet, men det ska inte uppmärksammas tillbaka.
Jag kan fortfarande märka det lite då och då. Att det är inte är helt självklart att artisten jag skrivit om engagerar sig eller ens bryr sig om det jag gjort.
Självklart förstår jag att folk inte ser allt och inte kan svara på allt. Om en artist är duktig på att dela vidare i vanliga fall, så förväntar jag mig inte att den personen ska göra det varje gång. Ibland kommer livet emellan. Man var upptagen under de där 24-timmarna som Insta-storyn är aktiv.
Men det är stor skillnad på att inte dela vidare ibland och att aldrig dela vidare någonsin.
Ibland får jag känslan av att det bara är det stora som ska delas vidare. Det som ändå redan har en miljonpublik. När kvällstidningarna gör något eller när man är med i en morgonsoffa. Självklart ska man dela vidare det också. Det är ju en del i ens artistresa. Men det är kanske viktigare att faktiskt dela de mindre plattformarna, som inte har stora investerare, telekombolag och aktieägare i ryggen. Det är där det gör skillnad. På riktigt. Producenten på TV4 känner troligen inte: ”fan, hen delade bara två gånger på sociala medier”, för den producenten är på väg att planera nästkommande femton artister som ska vara med. Men den där bloggen, som knappt syns genom bruset på sociala medier för att Meta väljer att strypa allt, behöver verkligen den där spridningen och tacksamheten.
Tänk gärna på det, nästa gång någon skriver eller delar något om dig. Det där hjärtat i storyn, kommentaren i inlägget eller delningen på olika plattformar betyder faktiskt mer än du tror. Det gör i alla fall min dag lite gladare och får mig att känna att det är kul att uppmärksamma din musik.
