Troligtvis är det för att jag själv snart säger adjö till ungdomen som jag reflekterar mycket kring ämnet och känner mig blödig inför musik som påtalar en svunnen tid. För när jag lyssnar till Augustines nya album Youth And Why It Ends går det rätt in. Att så sårbart och ärligt reflektera kring sina lärdomar och misstag genom bitterljuv musik är både modigt och beundransvärt.
På sitt andra album Youth And Why It Ends hör vi Augustine i olika skepnader sörja en ungdom som aldrig mer kommer tillbaka och en förvirring över framtiden. Hans karakteristiska stämma omfamnas här av en ljudbild som hämtar inspiration från 70-talet med orkestrala stråksamplingar och skimrande elgitarrer. Som en åpen 11åring har Augustine lyckats plocka de allra bästa godbitarna och bjuder på en skicklig uppvisning av finsmakarpop.
”Det här albumet handlar om att ungdomen är förbi och hur ont det gör, haha. Det är plötsligt så mycket ansvar och jag kan inte riktigt skylla någonting på ung dumdristighet längre. Allt väger lite tyngre för varje år och jag är väl mitt inne i nån slags passage mellan allting. Blir någon någonsin helt vuxen, och när isåfall?”
Augustine
Den drömska ljudbilden som vi hör eka på Youth And Why It Ends är skapad tillsammans med artistens kompanjon Rassmus Björnson och de båda kreatörernas ambition var att utmana sig till nya höjder. Ett mission jag tycker dom helt klart lyckas med på den här plattan.
Augustine
