A Quiet Roar är artistnamnet för Vimbai Chivungu från Göteborg. Hon släppte för inte så länge sedan EP:n som heter just A Quiet Roar. Fyra egenskrivna låtar samlas på EP:n tillsammans med en avskalad och vacker cover på Bruce Springsteens klassiker Dancing in the dark.

Popmuzik Podcast

Själv har Vimbai skrivit låtar under en längre tid, men det är först nu som hon valt att spela in och släppa några av dem. Tillsammans med producenten Emiliano Sacripanti gick hon in i studion under våren och spelade in det som nu blivit hennes debut. Resultatet är vackert avskalat med en mix av organiska och elektroniska instrument, som tillsammans skapar en väldigt tilltalande atmosfär måste jag säga. Det är liksom 19 minuter att bara försvinna in i och njuta av, där sångerskans uttrycksfulla och mjuka röst leder oss genom hennes berättelser.

Jag skickade över en knippe frågor till Vimbai som hon svarar på här nedan.

Om du skulle beskriva dig själv som artist för den som aldrig hört dig, vad skulle du säga då?

Rent genremässigt skulle jag kalla mig själv en alternativ singer/songwriter eller indie-singer/songwriter. Jag skulle säga att jag har en uttrycksfull röst och att min styrka ligger mer i att beröra än att underhålla, om det låter begripligt. Men vem vet, kanske kan jag växa in mer i en entertainer-roll också med tiden, även om det inte är mitt huvudfokus. Jag skulle säga att min musik innehåller mycket känsla, djup, svärta och sårbarhet. Textmässigt är jag inte en artist som liksom berättar rakt upp och ner med väldigt konkreta detaljer utan jag använder mig gärna av metaforer och symbolism för att förmedla berättelser, uttrycka känslor och väcka inre bilder hos lyssnare. Sen skulle jag säga att jag ljudmässigt är experimentell fast samtidigt håller mig inom vissa ramar och vurmar för det relativt enkla och avskalade. Men allt detta är ju så subjektivt med. Och förhoppningsvis slutar jag aldrig att utvecklas som artist.

När föddes A Quiet Roar och vad betyder artistnamnet för dig?

Jag har skrivit låtar i över tjugo år men just A Quiet Roar började jag kalla mig för runt sju år sedan. Namnet fångar mig rätt så väl både som person och artist, då jag är en relativt tystlåten och utåt sett väldigt lugn person som dock har ett ofta väldigt intensivt inre känsloliv och en hjärna som ofta går på högvarv. Min musik är också relativt lågmäld men innehåller mycket djupa, starka känslor och iakttagelser. Sen så handlar A Quiet Roar också mer generellt om det här med paradoxer, vilket är något jag är väldigt svag för. Jag tänker att livet och världen är så fulla av just paradoxer, kontraster och komplexitet på olika sätt.

Musiken är för mig atmosfärisk och avskalad med liveinstrument och ambient ljudlandskap. Hur landade du i ditt musikaliska uttryck?

Jag tycker om din beskrivning av musiken! På denna EP:n samarbetade jag med producenten Emiliano Sacripanti som har gjort ett fantastiskt jobb med att skapa atmosfäriska ljudlandskap och lägga till små, ofta subtila detaljer, som gör oerhört mycket för helheten. Vi ville att EP:n skulle kännas väl sammanhållen och jag tycker man kan höra att låtarna (kanske särskilt de fyra egna) liksom hör ihop, utifrån de arrangemang som de fått här.

Nämn några artister som inspirerat dig mycket genom åren och på vilket sätt.

Jag växte upp med klassiker såsom Tracy Chapman, Bob Dylan, Paul Simon… så det lade helt klart en slags grund. Men jag lyssnar på lite allt möjligt och inspireras av väldigt mycket blandade influenser som inte nödvändigtvis hörs i min musik, i alla fall inte ännu. Exempelvis är jag väldigt svag för 80-talsvibbar. Artister kan inspirera mig genom sina texter, sättet de sjunger på, deras sound, känslorna de förmedlar… För tillfället lyssnar jag extra mycket på Sam Fender och Holly Humberstone. På senare år har några av mina största inspirationskällor annars varit Bon Iver, Phoebe Bridgers och Noah Gundersen. I slutet av november släpper jag förresten en Noah Gundersen-cover, håll gärna utkik efter den. Och kolla gärna även in min spellista Artist’s Current Picks.

Du skriver att Darkness är inspirerad av serien The Affair. Vad fick dig så inspirerad av serien att skriva en låt på temat?

Psykologi har varit ett stort intresse för mig ända sen tonåren. Jag tycker att just denna serien hanterar ämnet minnen på ett nyskapande och spännande sätt och rent generellt fascinerar det mig hur människor kan både uppleva och senare minnas ett och samma skeende på väsentligt olika sätt. Sen så visar serien även relationer och kärlek på ett väldigt konfrontativt sätt, både det vackra och det destruktiva.

Pressbild

När jag bara ser låttitlarna på din EP: Fangs, Darkness och X-Ray Vision får jag en känsla av en skräckfilm eller möjligen superhjältar. Är just serier och film något som inspirerar dig mycket i ditt musikskapande, mer än just till The Affair, eller vad inspirerar dig i dina texter?

Intressant iakttagelse! Det hade jag faktiskt inte själv tänkt på förut. Jag upplever att allt möjligt kan inspirera mina texter; filmer och serier, böcker, livet i stort, andras livsberättelser samt förstås mina egna upplevelser. Jag blandar ofta det självupplevda med sådant jag hört eller sett, i olika grad och på olika sätt.

Hur brukar du arbeta fram en låts arrangemang när du väl har ett tema?

Alla de fyra egna låtarna på EP:n är skrivna för ett antal år sen (X-Ray Vision är nyast), så de har liksom utvecklats under lång tid och också delvis ändrat skepnad över tid. Längre tillbaka brukade jag kunna höra väldigt väl i mitt huvud hur olika instrument skulle kunna låta och arrangeras i olika låtar, vilket tyvärr inte kommer lika lätt för mig nuförtiden. Men jag brukar i alla fall börja rätt enkelt med gitarr/sång och ta det därifrån.

Du har gjort en magisk tolkning av Bruce Springsteens klassiker Dancing in the dark. Vilken känsla ville du skapa och hur jobbade du fram din version av låten?

Tusen tack! Det finns så många tolkningar sedan innan av den här låten men jag känner trots det att jag lyckats bidra med något unikt och sätta min egen prägel på den. Jag ville ha en avskalad känsla där gitarren och framförallt sången är i fokus. Efter att jag och Emiliano Sacripanti spelat in just gitarr och sång lade han till de extra detaljerna. Jag tycker att den atmosfäriska ljudmattan i bakgrunden och även den subtila stämsången mot slutet hjälper till att förmedla sårbarheten i min version av låten, samtidigt som den även känns kraftfull. 

Vad gör du vid sidan av musiken? Har du några andra passioner?

I nuläget studerar jag vårdadministration på distans samt jobbar som personlig assistent en kväll i veckan. I övrigt tycker jag bl.a. väldigt mycket om film/tv, filosofi och att umgås med nära och kära. Jag organiserar även en fotbollsgrupp som är öppen för alla och där fokus ligger på att ha roligt. 

Omslagen till singlarna är ett upp och nervänt berg, samt att till Dancing in the dark är det en Twin Peaks-skog. Vad är tanken bakom omslagen?

Den uppochnervända bergskedjan illustrerar för mig att det inte bara rör sig om något vackert eller okomplicerat utan att det också liksom är något som inte riktigt stämmer. Jag vill definitivt göra vacker musik men jag vill samtidigt inte att det ska låta för sött eller snällt, särskilt inte eftersom texterna ofta är rätt så mörka. Berg känns som väldigt kraftfulla men att motivet är uppochnervänt anspelar också ytterligare på detta med paradoxer och kontraster. Skogen har en mörk suggestiv känsla vilket tillsammans med de svarta bokstäverna anspelar på låttiteln. Samtidigt är det även mycket ljus på omslaget, med någon slags violett dimma som tillsammans med skogen i min mening skapar en fin blandning av melankoli, oro och stillsamhet.

Du har nu släppt din första EP. Vilka erfarenheter tar du med dig från arbetet med låtarna och att få ut musiken till nästa släpp?

Det var mycket som var nytt för mig och som jag upptäckte under resans gång. Jag tror att jag lärt mig att planera bättre och att tänka ännu mer på vikten av tydlig kommunikation. Jag tar även med mig att jag vill våga mer och exempelvis vara ännu mer självständig. Det är en fin balansgång mellan att värna de egna visionerna och ta tillvara den otroliga tillgång som andras input och konkreta insatser kan vara. När det gäller marknadsföring och exponering känner jag mig ärligt talat lite lost. Samtidigt som jag vill att ”hela världen” ska höra min musik så ligger det inte riktigt i min (på många sätt introverta) personlighet att försöka få så mycket spelningar som möjligt eller utforma någon slags strategisk marknadsföringskampanj. Men nästa gång ska jag helt klart försöka vara mer förberedd ifråga om att kunna framföra låtarna live direkt efter release, både väldigt avskalat och med en mer avancerad setup och liknande ljudbild som på inspelningen. Sen så tycker jag mycket om de lite mer subtila rytmerna på EP:n men i framtiden kommer jag nog försöka jobba mer med trummaskiner eller riktiga trummor, eller kanske både och. Det är ganska ensamt som soloartist, på både gott och ont, så jag vill även leta efter bandmedlemmar eller åtminstone andra musiker att förutsättningslöst spela ihop med för att se vad som händer.

A Quiet Roar

Vad tyckte du?
+1
0
+1
2
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
POPMUZIK LOVER 2
Share.

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i största allmänhet och mina husgudar är Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt som jag vill lyssna på mer än en gång.

Popmuzik Podcast

PRESENTERA DIN MUSIK

Bloggen fokuserar i första hand på alla de musikinskick och förfrågningar vi får från våra Patreons. Som Patreon stöttar du bloggen samtidigt som du kan tipsa om nya låtar och artister att uppmärksamma.
Du kan läsa mer om upplägget med Patreon här, samt använda denna sida för att skicka in din musik.

Tack för att du är Patreon.

SUBMIT YOUR MUSIC

The blog focuses primarily on all the music submissions and requests we receive from our Patrons. As a Patreon, you support Popmuzik while also being able to submit your songs to the blog.
You can read more about the blog’s Patreon here, and use this page to submit your music.

Thank you for being a Patron.

Musikinspiration från Göteborg sedan 2011