För mig är festivalkonserter det bästa formatet.
Det är kompakt och något av en bite-size-spelning där det hela sällan pågår längre än en timma. Jag tycker det är perfekt längd på en spelning. Det hinner liksom aldrig bli riktigt tråkigt om en spelning är 45 till 75 minuter. Personligen kan i alla fall jag stå ut med mycket under en timma utan att få allt för bestående men. Men när en akt ska köra två timmar eller längre under en arenakonsert, blir det i alla fall i min bok oftast för mycket utfyllnad. Då är det bättre att korta ner och välj ut en lagom bra mix låtar som gör att man får hits varvade med albumspår. Inte att man ska spela upp allt man gjort, för allt man gjort är sällan så bra att det funkar live eller ens som albumspår om vi ska vara riktigt ärliga. Jag tänker att det är bättre att man känner att man fick många bra låtar, och hellre saknade några av sina personliga favoriter, istället för att man frågar sig varför artisten spelade de där fem tråk-låtarna under den redan allt får långa konserten?

Nordiska Favoriter
Foto: Johan Alexed

Så ja, en konsert under en festival är oftast den bättre musikupplevelsen av just den anledningen att det är styrt efter ett kortare format. Som artist har man sin tid att spela på och när den tiden är över är det dags för nästa akt. Om man är huvudakten på Ullevi kan man istället hålla publiken gisslan i tre jävla timmar om det vill sig riktigt illa.

Visst, det finns längre spelningar även på festivaler.
Håkans Hellströms spelning under den regniga avslutningskvällen av årets upplaga av Way Out West var en sådan, när Göteborgs-sonen fick strax över två timmar speltid. Samtidigt var det också sista akten för årets festival och man kunde gå hem om det inte passade eller om man inte kände för att stå i regnet som lägligt började i samband med att Hellström gick upp på scenen.
Samtidigt finns det oftast alternativ under en festival medan en akt som man vet ska spela länge. Blir det tråkigt kan man istället traska till en av de andra scenerna och uppleva musiken där. Man bli i alla fall aldrig låst och behöver sitta i tristess när artisten får feeling och ska bränna av sju låtar ingen någonsin bad om.

Så ja, om jag ska välja ett större format att se liveframträdanden på så är det definitivt roligare med festival än med arenakonsert. Där blir den stora portionen i alla fall uppdelad i många mindre bitar, som gör upplevelsen så mycket mer lättuggad.

Foto: Johan Alexed

Sista dagen av Way Out West!
Idag var mitt fokus först och främst Muna. Johnny Mars ställde ju tyvärr sin spelning på grund av flygstrul och jag var redan inne på att försöka höra Håkans konsert under tak om det regnade och det gjorde det. Så det blev en lite lugnare och slöare dag. Men det blev väldigt mycket musik ändå då jag mer navigerade mellan olika scener och bara söp in det som bjöds på.

Foto: Johan Alexed

Muna

Trion från Los Angeles levererade energi från första till sista låten under spelningen i Linnétältet.
Josette Maskin sprang omkring och busade med de andra tjejerna och den manliga basisten, samt var rockgitarrist personifierad med sina poser. Naomi McPherson höll en mer cool profil vid sin synth och gitarr medan sångerskan Katie Gavin gav allt för att ge oss en minnesvärd konsert och sångupplevelse.

Tillsammans fick vi uppleva hitsen från gruppens tre album. Vi kunde med andra ord sjunga med till den magiska I know a place, senaste singeln One that got away, samt att jublet aldrig ville sluta när Phoebe Bridgers från Boygenius gästade scenen under Silk chiffon.

Efter tänkte jag: ”Nu kan resten av festivalen regna bort om den vill, för detta var allt jag behövde”.

Two Shell

Den brittiska duon Two Shell spelade några timmar efter på samma scen som Muna. Inledningsvis gav musiken mig en hel del Leftfield-vibbar. Tunga beats och elektroniska arrangemang som hade en skön lekfull stil över sig. Bra klubbmusik överlag skulle jag säga. Kanske lite gjort med heliumröst i musik och jag vet inte hur mycket fokus på musiken det bli när man försöker vara anonyma. Då tänker man ju mer på vem det är under kepsen än musiken. Men det är ju också ett val att göra.
På det hela var det lite synd att spelningen var i dagsljus, för jag tror det hade passat både musiken och publiken mer om det var natt.

Sam Fender

Nu när Bruce Springsteen ändå redan spelat i Göteborg fick Way Out West istället besök av hans ”son” Sam Fender. Den brittiska singer-songwriter fångar verkligen själen i arbetsarklassmusiken som Springsteen varit så bra på att lyfta fram genom åren. Nu är det en ny generation som sjunger om den vanliga människan, samtidigt som Sam själv är väldigt aktiv mot orättvisor, ekonomiska klyftor samt i HBTQ-frågor. Det uppskattas!

Jag gillar detta. Sam visar upp en skön charm på scenen och även om jag inte helt förstår hans dialekt alla gånger när han snackar mellan låtarna och ursäktar sig för att han kanske är lite borta på grund av medicinen han behöver ta efter att ha stukat foten under en spelning för några dagar sedan, så känns både han och musiken genuin.

Det är som sagt bra Springsteen-rock som blandas med lite mer skränigt indierock. På det hela en perfekt akt för Way Out West mer rockiga publik och just idag får Sam nöja sig med att vara tidigt förband för den väntande Hellström-publiken som står framför Flamingo-scenen. Men det känns som varesig han eller publiken har något emot det.

Foto: Johan Alexed
Vad tyckte du?
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
Följ på Apple Music
Share.

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i största allmänhet och mina husgudar är Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt som jag vill lyssna på mer än en gång.

Följ på Apple Music

Spellistor

Temaspellistor

PRESENTERA DIN MUSIK

Bloggen fokuserar i första hand på alla de musikinskick och förfrågningar vi får från våra Patreons. Som Patreon stöttar du bloggen samtidigt som du kan tipsa om nya låtar och artister att uppmärksamma.
Du kan läsa mer om upplägget med Patreon här, samt använda denna sida för att skicka in din musik.

Tack för att du är Patreon.

SUBMIT YOUR MUSIC​

The blog focuses primarily on all the music submissions and requests we receive from our Patrons. As a Patreon, you support Popmuzik while you also are being able to submit your music to the blog.
You can read more about the blog’s Patreon here, and use this page to submit your music.

Thank you for being a Patron.

Musikinspiration från Göteborg sedan 2011