Ösigt, rockigt, punkpop-igt, strunt samma. Oavsett försök till ord att beskriva Hennes nya singel Du får aldrig landar jag i att det är en riktigt stark poplåt. Framförallt är det dynamiken mellan fullskaligt driv till nerskalat och sårbart som är låtens främsta styrka. Att låten textmässigt även rör sig mellan kärlek och hat på ett så oklanderligt sätt gör mig ännu mer förtjust. Känslan av ambivalens som beskrivs i Du får aldrig kan rent av vara det mest universella mänskliga tillståndet i vår existens. Såhär säger artisten själv om låtsläppet.
När jag tänker tillbaka på dom där 20-nånting-åren minns jag mest ett sjukt dekadent leverne där helgerna bestod av ständiga fester som sällan slutade som man hoppades och hur man då snabbt fick lov att skaka av sig besvikelserna över kärlekar som aldrig blev. Det gällde att resa sig fort för att inte falla för hårt. Då fick man ta till allt man hade, förskjuta tidigare förhoppningar och göra om besvikelserna till nån slags stolthet. Liksom ‘Nähä, men synd för dig då som går miste om allt det här supergrymma som jag är. Din förlust. För du kommer aldrig få kalla mig älskling.
Henne
