Bananarama firar 40 år som grupp med att släppa sitt tolvte album Masquerade. Ett album som först var tänkt att bara bli en EP, men tack vare pandemin (får man väl säga i detta fallet), valde duon att fortsätta jobba på låtar som då slutade med elva allt som allt.

Albumet ger oss mer eller mindre allt det där som vi förväntar oss av Sara Dallin och Keren Woodward vid det här laget. Det är dansant tuggummipop för oss gamla pop-stolfiler som fortfarande blir lyckliga över kommersiell radiopop och som älskar när Kylie Minogue, Steps och Pet Shop Boys släpper nytt. Musiken i sig är absolut inget avancerat, banbrytande eller något som sticker ut om vi ska vara ärliga. Men det behöver liksom inte vara det. Ibland är just enkla poplåtar med 120 bpm det man behöver för att bli lycklig.

Låtarna på Masquerade är alla skapade med dansgolvet i åtanke. Det är ren och skär underhållning skulle jag säga. Jag känner i alla fall inte att det finns någon direkt tråkig låt på albumet. Visst, det är ett ganska homogent album och variationen kanske inte är den största mellan låtarna. Samtidigt så är det bra poplåtar rakt igenom och att få 11 av den varan på samma album är ändå något som väger upp en hel del.

Masquerade är mestadels skriven tillsammans med och helt producerad av Ian Masterson, som för många är känd som Trouser Enthusiasts. En producent och remixare som jobbat med de flesta popakter som är värda att jobba med. Han har även varit med som helt eller delvis producent på Bananaramas tre senaste album. Han vet uppenbarligen vad publiken (numera 50-åriga bögar) vill ha och det blir rakt igenom härligt dramatisk poseringspop som är som klippt och skuren för G-A-Y och Attitude-redaktionen.

Det är väl där som jag blir extra lycklig av just Bananarama. De älskar fortfarande pop och elektropop. De försöker inte uppfinna hjulet på nytt eller vara något annat än sig själva. Det är det som gör att man håller som artist och älskas av sin publik decennium efter decennium.