6

En av giganterna och därtill levande legens inom hip-hop kulturen Kanye West släpper sitt tionde studio-album. Hypen var enorm inför släppet och artisten har hyrt en arena där han givit tre exklusiva lyssningspartyn. Men albumet kanske inte riktigt motsvarar mina förväntningar. På Donda är det är rätt uppenbart att vi handskas med någon vars fantasi är livlig och önskan att förmedla allt genom musik hög. Men kanske är ambitionen för hög ibland. För det känns som att albumets 27 låtar ibland känns som uppemot 70. Det är något splittrat och som album är det för långt. Men det finns helt klart några grymt bra spår här. Fortsatt haglar kärleksförklaringarna till kristendomen och därtill Wests mamma och exfru. Men för att vara någon som tappat Kanye på senaste åren känns detta album ändå som att han börjat hitta en väg tillbaka till det sound som jag förknippar med honom. Likt allt han gör är det visuellt magiskt, men att uppleva med endast ett sinne är det bristfälligt.

  • User Ratings (0 Votes) 0

Efter en lång tids teasande och otaliga rubriker släpper äntligen en av rap-kulturens största artister sitt tionde album. De senaste månaderna har Kanye West befunnit sig i Atlanta United Stadium där arenan fyllts för tre lyssnings-partyn och en önskan om att skapa något unikt. Som alltid är Kanye en visionär och på eventen återskapade han bland annat sitt barndomshem, gav oss ikoniska outfis, svävade likt själen till himlariket, satte eld på sig själv och bjöd in sin exfru Kim i brudklänning. Ja ni hör ju, något utöver det vanliga. Därtill har även bland annat kontroversiella Marilyn Manso och DaBaby samt The Weeknd och Travis Scott varit några av gästartisterna. Likt all stor konst måste man tänja på gränserna för att skapa något nytt och Kanye har väl minst sagt tänjt på gränserna under sin långa karriär. 

När jag under söndagen möttes av nyheten att albumet landat utan förvarning var jag ivrig att börja lyssna. Till min förångning möttes min blick av 26 spår! I en värld där musik konsumeras snabbare än någonsin känns ett två timmar långt album som en mindre evighet. Men okej, jag lyssnar väl från början till slut. Vill jag göra det enkelt för mig själv hade en kort summering varit att Kanye är nästintill besatt av jesus, Kim K, sin mamma, sig själv och hatar Drake i det något för långa, men samtidigt otroligt fascinerade albumet Donda. Men så enkelt ska jag inte göra det för mig själv. 

Gud är inte färdig, sjunger artisten upprepade gånger i låten 24 detta då Kanye är skapad till guds avbild… Att inte vara färdig är något artisten helt klart kan relaterar till då han är känd för att vara någon som förfinar och förändrar in i det sista, till och med efter att låtarna getts ut. Donda höll faktiskt på att bli ett av de mest försenade stora albumen i modern tid som då även spelats upp flertalet gånger för enorma fokus-grupper. Tittar vi på låtlistan är de fyra sista spåren alternativa versioner av låtar som redan finns på albumet, så min gissning är att han inte var helt klar ändå den här gången. Det finns mycket att smälta här och det är ganska svårt på bara ett drygt dygn. Omedelbart står det klart att artisten återvänder till sin mamma, Kim Kardashian, sig själv och artisten Drake som likt satan verkar förfölja honom. 

På en rent musikalisk nivå tror jag att Donda kan vara svårt att ta till sig för en bredare publik och det är ännu svårare att hävda att ett album som väntats på så här länge är värt väntan. Men trots det är låtarna fram tills de fyra sista remixerna dynamiskt starka, alternerar grubblande tankar med naiva påståenden. Och produktionerna är ömsom okomplicerade, ömsom något för komplexa och utdragna. Gospel varieras med traditionell hip-hop och det är betydligt mer pop-orienterat än innan. Värda lyssningar som blandar hip-hop och gospel-piano snyggt är bland annat Heaven and Hell och den grymma collaben med Roddy Ricch på Pure Souls.

Den omedelbara fest-låten som förenar det essentiella Kanye-soundet med kommersiell gångbarhet är Believe What I Say. Basgången är enkel och catchy och fraser som ”lilla baby jesus skrattar inte nu” är minnesvärt och charmigt. På albumets andra spår Jail får ännu en av albumets starkare låtar, en överraskande genreöverskridande pop-alternativ rock låt som påminner om Imagine Dragons. På just denna låt får vi även en remix i slutet av plattan med Marilyn Manson och DaBaby, två av de mest hatade artisterna 2021 kanske. Vågat, men vad vill West säga med det egentligen? Begreppsmässigt finns det kanske en mening. I Kanyes bibliskt bildade verklighet så kanske det ”makes sense” att skriva en låt om arvsynd och bakslag och därefter ta fram två figurer som kan agera två av de värsta syndarna? Jag kan känna att det bara blir patetiskt att låta DaBaby sjunga att maten tagits från hans bord när han ilsket vädjar till sin HBTQ-kritiker att tycka synd om hans förlorade inkomst. Särskilt när han avslutar med att säga att det enda han gjorde var att hålla det ”verkligt och sant” haha… Förlåt för mitt skratt, men mer utrymme än så känner jag inte att vi ger DaBaby här. 

Det är tydligt att stolthet är något Kanye värderar högt och snarare som en styrka än svaghet. Just stoltheten gentemot kristendomen är något som återkommande lyfts upp på piedestal. Han tar sin tro på stort allvar och många referenser är till pingstpolitiska kretsar som kanske inte står jättehögt i kurs hos rapparen. På sista spåret Jesus Lord hör vi orden; ”…nu pratar jag med jusus väldigt ytligt”. Vilket är en indirekt peak till de samfund som tror sig stå i direkt kontakt med högre makter. Förra albumet Jesus Is King vann pris av Gospel Music Association. Det är nog ganska säkert att säga att Donda inte kommer göra det. 

Troligtvis kan de som tror att Kanye West inte kommer övergå till sekulär musik igen vara lugna. Särskilt med tanke på vilka rader de 25-åriga gäst-rapparna langar i detta album. Safe to say, det är inte barnvänligt eller gjort för gudstjänst. Donda känns mer som ett cross-over album till det sound som en gång gjorde artisten så otroligt framgångsrik. 

Någon som jag personlige tycker är riktigt kul att han gästar är The Weeknd som även han plockar fram en gospel-sida av sig själv. Med maffiga körer hör vi sångaren förklara att han äntligen är fri och har hittat gud, samt kan gå på vatten. Kanske exakt vad vi får se The Weeknd göra i nästa live-framträdande? Även om West är kristen är han inte så hårt hållen att vi inte får lite referenser från bland annat Islam där Jay-Z föreslår att man ska be fem gånger om dagen och att hans texter är lika storartade som pyramiderna. 

Från kärlek till sin mamma, förföljelse av sin ärkefiende Drake, som i stort sett aldrig nämns vid namn är ändå en rättmätig undertitel till albumet Kim Is King. För det är mycket tal om deras uppbrott. Idag verkar allting dock lugnt mellan paret och vi fick till och med se ett iscensatt bröllop på sista arena-framträdandet. Låten Lord I Need You kan vara en av de mest tydliga bekännelserna från artisten om att han behöver sin ex-fru vid sin sida. Han hoppas på försoning och håller verkligen intresset upp om framtiden för Kimye. Kanske är det just ”smoke and mirrors” för att få mer PR? 

Lord I Need You är väl också tillsammans med låten Jesus Lord något splittrad då den börjar i en riktning, med sedan blir något helt annat. Det är rätt uppenbart att vi handskas med någon vars fantasi är livlig och önskan att förmedla allt genom musik hög. Men kanske är ambitionen för hög ibland. För det känns som att albumets 27 låtar ibland känns som uppemot 70 stycken. Det är något splittrat och som album är det för långt. Men det finns helt klart några grymt bra spår här. För att vara någon som tappat Kanye på senaste åren känns detta ändå som att han börjat hitta en väg tillbaka till det sound som jag förknippar med honom. Likt allt han gör är det visuellt magiskt, men att uppleva med endast ett sinne är det bristfälligt. 

Jag hade sagt att dessa låtar står ut för mig just nu: 

Junya 
Jail
Believe What I Say 
Keep My Spirit Alive 
New Again 
Off The Grid 
Hurricane 
Pure Souls 
Heaven and Hell

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Artist (Astian), låtskrivare och deltidsskribent. Men framförallt musikälskare och här för att lyfta andra artister.