Electronic Summer 2012

Under två dagar hölls Electronic Summer på Brew House här i Göteborg för en entusiastisk publik klädd i mestadels svart.
I lokalen hade man tejpat upp massa turnéprogram från Depeche Modes olika turnéer samt hade en liten utställning om gruppen.
Det är imponerande hur mycket DM betytt för så många av genrens anhängare. En kille hade tatuerat in Dave Gahan och Martin Gore på armen.
Här får ni ett sammandrag av de två kvällarna.

Några nedslag under Fredagen:

Parralox
Duo från Australien vars musik är trallvänlig radiopop med Erasure -stämning.
Under gruppens hit Sharper than a knife har de en textvideo i bakgrunden, där kända skivomslag får låtens text över sig. Bland annat Pet Shop Boys Intreospective och Human Leagues Dare , vilket är lite kul.
Det blir en ganska trevlig liten konsert, som präglas av festivalens största problem – lågt ljud på mikrofonen, vilket borde ha kunnas rättats till igenom att sänka musiken en aning. (höjde de miken för mycket blev det nämligen rundgång).
50%

Universal Poplab
Även om grabbarna i Universal Poplab inte släppt något nytt material på alldeles för länge, är de älskade på festivalen.
Christer är tillbaka på scenen med 10 centimeter långt helskägg och minst lika många kilon runt midjan. På detta har han en vegamössa och ser hur som en blandning av Alexander Bard och Håkan Hellström .
De kör igenom sina hits och fokuserar på det gamla ”för synthare gillar ju det”.
Gruppens styrka ligger ju helt klart i att Christer är fantastisk på att prata med publiken – är man radiopratare så är man.
Musiken är ju bra och helheten bli bättre med hans kontakt med publiken.
När han sedan plötsligt säger ”nej, nu ska jag se världens bästa band – Universal Poplab” och hoppar över staketet till publiken för att se sina två andra bandmedlemmar medan de kör ett instrumentalparti är liksom svårt att toppa.
75%

De/Vision
Vet inte vad jag ska säga om detta.
Sångaren Steffen Keth vankar mest omkring och sjunger lite för sig själv på knacklig engelska och verkar inte riktigt bry sig om att han ska leda en konsert.
Det blir otroligt oengagerat och den egentliga enda behållningen med allt är att han ser ut som en lite argare Moby .
15%

Några nedslag under Lördagen:

Page
De skönska myspoparna Page med Eddie Bengtsson och Marina Schiptjenko är alltid småtrevliga på scenen.
Idag dör konserten dock lite av dåligt ljud – vilket de inte kan hjälpa, men vi hör liksom inte Eddie det minsta. Publiken är dock duktiga på att sjunga allsång till låtarna och båda verkar uppskatta responsen de faktiskt får.
40%

Spetsnaz
Trummisen Stefan Nilsson presenterar gruppen med ”nu blir det body”.
Det var väl en genre jag inte hade så mycket koll på visade det sig, för det var lite som growling fast för synthare. Industriellt och driv i musiken, som för sig passade ett TV-spel eller film. Men som konsert var jag inte så imponerad.
25%

Mars TV
En kompis kallade Mars TV för skoldisco-synthpop och det är ett ganska bra namn.
Kusinerna Jimmy och Mathias levererar popig och drivig musik som faktiskt känns väldigt kommersiell i sin stil.
De är ju söta som få så flickorna (och pojkarna) borde lätt kunna falla för dessa charmtroll.
Även här förstörs konserten av dåligt ljud dock.
45%

Servoskudd
Norsk electro, som har en atmosfär i musiken som känns Kent blandat med melodin av Patience of a saint med Electronic .
Jag fastnade i alla fall för herrarna och deras mörka pop på norska.
55%

Mesh
Gruppen är egentligen som en enda stor kopia av Depeche Mode, när till och med keyboardisten och gitarristen Richard Silverthorn ser ut som Martin Gore när han traskar omkring på scenen.
Men till skillnad från Depeche Mode så kan Mesh leverera en bra konsert och gruppens sångare är riktigt bra, trots lite halsproblem.
Jag blir i alla fall mycket positivt överraskad av gruppen och de levererar ett bra set med låtar för kvällen. Det som är kul att se är att de även älskar responsen de får från publiken. Det blir en otroligt bra stämning i lokalen och allt skulle kunna stavas kärlek.
75%

Digidroid
En mysig bagatell skulle man kunna kalla Johannes Hedberg soloprojekt.
Det är glad, dansant – och kanske mer electro än synth – musik med 8-bitarsskänsla.
Musiken är nog mer passande för ett rent dansgolv än konsert i och för sig. Men fan vad jag gillar denna typ av electro.
55%