Erik Lindestad och hans musikprojekt The Land Below är just nu aktuell med albumet Forgotten Dreams. Ett album som kom till under artistens separation med sin fru. Ett skilsmässoalbum, skulle man kunna säga. Det är också The Land Belows Folklore-album. Ett mer akustisk och jordnära album där lagren av synthar har bytts mot akustisk gitarr.
När jag och Erik ses över Zoom frågar jag om det var en given sättning inför arbetet med albumet eller om det kom mer organiskt.

-Både och tror jag. Dels var det att när jag släppte senaste albumet med The Land Below för två år sedan kände jag att jag inte riktigt visste vad jag ville göra. Sedan gjorde jag ett album på svenska med Lidandets Rike.
När jag började skriva på detta visste jag inte vad det var. Men det är svårt att utveckla ens musik. Jag har ju ändå några som lyssnar. Då vill man ju inte att de ska känna att det är jättelångt från det man hållit på med. Samtidigt som man själv vill göra något nytt. Det konstigt egentligen. Alla recensioner jag fått så har det ständigt varit så att recensenten tyckt att det jag gör låter spretigt. Själv känner jag att jag gjort samma spår tio gånger.
Nu är det väl ännu större steg bort från det jag brukar göra. Jag vet inte, det låter kanske som skilda artister. I mitt huvud låter det inte likadant, Men det finns en röd tråd.

Samtidigt är det långt ifrån det man hört från dig. Men det är nog mer att du tagit bort alla lager och behållit det som är du ändå.

-Ja, det känns som det är samma poplåtar i grunden, bara mer introverta än de varit tidigare.

Låtarna på Forgotten Dreams började Erik skriva under separationen. Till och med lite innan.
Det blir ju med det ett väldigt personligt album. Något som Erik själv känner han inte gjort tidigare.

-Inte så att det syns i alla fall, utan mer om man läser mellan raderna kanske. Detta är första gången jag tycker det är läskigt och utlämnande. Musiken speglar väl det, att det är sparsmakat och bart och lite kargt kanske?

Samtidigt har det inte varit en jobbig process för honom. Det första han säger när jag frågar hur han själv mår är att han mår bra.

-Det har inte varit en direkt sorglig process. Utan en fin och god process. Inte jobbig eller bråkig. Men det är ändå så att man behöver skriva av sig och det finns saker man går och tänker på som man behöver hantera.

Hade du någon musik som du lyssnade mycket själv på under den här perioden?

-De två stora referenserna är väl Stina Nordenstam som jag lyssnat på sedan jag var liten-liten. Jag var nog 13 när jag hörde henne första gången.
Samt en artist som heter Emma Ruth Rundle, som jag började lyssna på senaste åren bara. Superduktig amerikanska som just nu är på europaturné. Hon har tidigare gjort mycket stora grejer med storband, distade gitarrer och trummor. Men hennes senaste skiva är väldigt avskalad och mörk och ledsam. Jag tror att om man skulle lyssna på min och hennes album efter varandra så skulle man nog förstå vad jag lyssnat på, haha.
Jag blev väldigt inspirerad av hennes senaste album.
Det är en akustisk gitarr och det är nedstämt och jag sjunger väldigt viskande med en stråke eller piano i bakgrunden.

Var det någon låt som blev svårare rent känslomässigt att skriva och sjunga in?

-Nä, det var det inte. Jag är så distanserad när jag spelar in. Kanske när jag skriver så kan det vara det. Jag tycker det är skitjobbigt att skriva texter. För det känns utelämnande och man tänker att om någon analyserade det hela och tyckte till om det, då måste jag ju någonstans stå för det. Är det sånginspelning är det så mycket annat som är i fokus. Jag står inte och lider fram konsten då, utan det är så mycket med inspelning och hur jag vill ha det, så då fokuserar jag på det.

Du har ändå synthar och gitarrer på låtarna. Hur duktig är du på olika instrument?

-Inte särskilt. Jag är hjälplig gitarrist och sjunga är mitt huvudinstrument. Sedan tycker jag synthar är skitkul just för att jag är ganska dålig på klaviatur. Jag tycker om att skulptera ljud med analoga synthar, men jag är inte en pianist på långa vägar. Så jag behöver verkligen andra musiker runt mig om jag ska spela live.

Vi kommer in lite på livespelandet.
Det var si sådär sex år sedan The Land Below var ute och spelade live. Nu känner Erik att det vore spännande att komma ut och spela en mer akustisk sättning. Både låtarna på albumet men också hans äldre låtar. Har han och vi tur kanske vi kan få en mer avskalad spelning inom det närmaste.

Det jag tycker var fint med hela albumet är att vi i första hand får en ny sida av en artist. Det är alltid spännande när artister vågar gå ur sin lilla box och göra något oväntat och nytt. Men samtidigt göra något som känns självklart och som just den artisten.
Sedan tycker jag det är fint att Erik och hans ex verkar ha fått ett fint avslut. Att separera är aldrig lätt, men oftast nödvändigt. Om resultatet inte blir porslinskastning och vacker musik, så har man definitivt gjort något rätt i allt.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i allmänhet och husgudarna är inga mindre än Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång.