Deltävling tre i mellanmjölkens musiktävling. Så får man nog ändå kalla det. Några bra låtar, några sådär-låtar. Inget som fick mig att bli helt till mig och inget som fick mig att slänga ut TV:n. Det var en bra musikvecka i Melodifestivalen skulle jag säga.

På rak arm var Cazzi Opeias Kylie-pop det som fick igång mig mest denna kväll. Bra och välproducerad pop som jag alltid fastnar för, och som uppenbarligen var för bra för tävlingen då den inte gick direkt till final. Men en semifinal får väl ses som helt dugligt.

Musikaliskt tyckte jag Lisa Miskovskys kvinna-med-gitarr-a-la-90-tal var bäst. Snyggt arrangemang och bra framfört. För mig hade det inte gjort något om även Lisa tog sig till final direkt, utan att passera semin. Men då blev det inte här heller. Best to come fick göra I can’t get enough sällskap i semin.

För direkt till final gick Anders Bagge och hans överproducerade Hans Zimmer-låt Bigger than the Universe. För mig var detta mest pekoralt. Jag gillar ju i och för sig när det blir svulstigt, men det kändes bara så… fejk. Har lite svårt för nu-tar-vi-varandra-i-händerna-förändrar-världen låtar. Men det gick ju hem i stugorna. Inte helt såld på det resultatet om jag ska vara ärlig.
Jo, det var fint när Bagge grät av lycka efteråt. Men som sagt, detta över de två andra låtarna? Nä, vet ni vad.

Då blev jag definitivt mer glad över att Faith Kakembo och hennes Emeli Sandé-doftande Freedom gick vidare. Stark röst, snygg låt. Helt chanslös i finalen, och borde i ärlighetens namn ha kommit till semifinalen. Men inte direkt irriterad över att hon gick vidare heller.
Samtidigt blir det lite dumt om två låtar går till final som ändå inte borde ha fått guldbiljetten för att vara där. Absolut, via semi, det skulle jag unna både Bagge och Kakembo. Men jag skulle hellre ha sett Cazzi Opeia och Miskovsky stå med buketterna och gjort segergesterna i går.

Någon som kanske inte borde ha blivit påmind om att han skickat in en låt till Melodifestivalen var väl ändå Lancelot och hans Lyckligt slut. Inte för att jag köpte det överhuvudtaget, att killen glömt att han skickat in ett bidrag till tävlingen. Men samtidigt. Hans ganska frånvarande känsla på scenen om tomma blick sa att han nog mycket väl skulle ha kunnat glömma både det ena och andra. Att ingen köpte hans låt – mer än Universal Music – får väl se som ett gott omdöme av alla.

Sist får jag väl tacka Linda Bengtzing för en hel del underbara schalgerhits igenom åren. Starkt jobbat att få igång dansgolven på bögklubbarna landet över med musiken. Men med Fyrfaldigt hurra! kändes det väl som det kanske räcker nu, va? Jag blev så stressad av låten att det kändes som ett pumpande zumba-pass. Kul, absolut. Men njae. Men tack för låtarna vi fick tidigare. De kommer du få sjunga i Pride-park tills de stänger ner. Men detta var väl ändå spiken i den schlagerkistan?

Njae var i och för sig känslan jag fick av programmet i stort i går. Det kändes som Oscar Zia inte hade fokuset denna vecka. Det blev lite många titta-i-kameran-samtidigt-som-jag-försöker-höra-vad-studiomannen-säger ögonblick.
Nej, jag skulle absolut inte vilja byta med Zia, men man klarar två program med charm, sedan måste det bli bra också. Nu blev det lite sådär, vilket inte är acceptabelt när vi är inne i tredje veckan. Det är nu allt ska sitta och man som programledare ska lyfta fram programmet, inte tvärt om. Så, bättre kan det definitivt bli där.

Men fortfarande sjukt imponerad av Farah Abadi och hennes totala närvaro hela tiden. Bara det när hon gick med en rörd Bagge och snabbt bytte fokus när hon insåg att han inte var kapabel att säga något var så… mästerligt. Fingertoppkänslan där gjorde mig helt lycklig.

Men för att summera. Två semifinalslåtar gick till final och två finallåtar gick till semin. Kan vi säga så? Bra, då ser vi vad som händer nästa vecka.

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Grundare och chefredaktör för Popmuzik. Älskar popmusik i allmänhet och husgudarna är inga mindre än Pet Shop Boys. Tycker att en bra låt är en låt jag vill lyssna på mer än en gång.