8

På The Weeknd's femte album Dawn FM tar han med oss på en sonisk resa bortom tid och rum. Han presenterar några av sina mest experimentella låtar hitintills och ger ett starkt sammanhållande konceptuellt album. Med hjälp av Jim Carrey guidas vi igenom en nostalgiska radiosändning av mjuka omfamnande hits där artistens stämma pendlar klanderfritt mellan diverse oktav. Allt inklätt i en kostym av skimrande synthar och mystik.

  • User Ratings (0 Votes) 0

Igår kunde fans världen över ratta in 103,5 Dawn FM Amazon Music för att höra en exklusiv live-stream av The Weeknds nya soniska universum. Missade ni detta kan ni sitta lugn! Idag släpps nämligen hela albumet och det är lika mycket en nostalgisk radiosändning från 80-talet som en hitkavalkad med några av Abels mest experimentellt lysande låtar hitintills. På Dawn FM släpper The Weeknd loss en skärseld av dansant musikfantasi. Tänk dig att sitter fast i rusningstrafik en onsdagkväll vid fem-tiden påväg hem från jobbet. Frustrationen står dig upp till öronen och det kännas som att det inte finns något ljus i slutet på tunneln. Men så plötsligt börjar den där lena eftermiddagsstämman på radion guida dig igenom sändningen av avslappnande mid-tempo hits och all stress sjunker till fotknölarna. Helt plötsligt accepterar du bara att du kommer sitta i köerna ett tag och njuter av den timma av musikaliska guidning som du har framför dig.

I mitt tycke, ett otroligt starkt koncept för ett album som på det hela håller ihop på ett nästan oförskämt snyggt sätt. Men vem är den där dödliga radio-prataren som följer genom albumet då? Jo, ingen mindre än det komiska geniet Jim Carrey

När The Weeknd nu väljer att gå längre än någonsin med konceptuell galenskap, och presenterar sitt femte album Dawn FM är får vi en existentiell spellista som välkomnar lyssnare på den smärtfria övergången till livet efter detta. Metaforen är kanske något banal, men utförandet är knivskarpt. Trots att sångaren droppade nyheten om albumet i början av den här veckan har det föregåtts av en hel del sceniska jinglar samt en knasig psykedelisk reklam som presenterades som en abstrakt film med tag-linen ”Detta är din inbjudan att delta … en upplevelse du aldrig kommer att glömma.”

Men bortsett från PR-trick har Abel verkligen återuppbyggt mycket av det som förlorades på förra plattan After Hours. Synth dominerar återigen ljudbilden, men med överlägsen spets och kraft mer likt topparna på 2016 års Starboy. Som tillhör ett av mina absoluta favoritalbum. The Weeknd arbetar inte ensam på plattan, han tar hjälp av många genier. Däribland producenten Oneohtrix Point Never som låser upp unika ljudbilder och bjuder på rymdopera och exklusiva efterfestvibbar på exempelvis How Do I Make You Love Me och Gasoline. Där Gasoline experimenterar med The Weeknd’s vokala tonhöjd och byter ut den krämiga falsetten mot låga toner på gränsen till David Byrne. Är det något Abel är expert på så är det att överraska oss med olika nyanser i hans röst. Därför blir även Gasoline det perfekta öppningsspåret på plattan som gör att man hajar till omedelbart! 

Men nog om dessa låtar. För mig finns det bara en låt som kan mäta sig med popexplosionen som Take My Breath är, och det är Sacrifice. Kanske inte så konstigt eftersom vi bakom låten finner Max Martin och hans låtskrivar-team samt Swedish House Mafia. Byggd kring en enkel elgitarr-slinga sade The Wekknd i ett presssamtal tidigare i veckan att låten är en beroendeframkallande dansvinnare och jag är beredd att hålla med. Liksom Best Friends, en svettigt pulserande hymn till ”vänner med förmåner” och hur det alltid faller sönder. Lägg där till Less The Zero som med ett sjukt snyggt gitarrdriv ändå lyckas vara en mördande synth-kavalkad som tar oss till MIDI-himlen.

Med de enorma framgångarna som soft-hitsen In Your Eyes och Save Your Tears gav artisten var det ganska självklart att Tesfaye även återbesöker kärleksträsket på nya albumet. Den här gången genom Out of Time och Here We Go … Again med den mångårige Beach Boys-medlemmen Bruce Johnston på bakgrundssång och Tyler, The Creator som lägger en vers. Liksom Lil Wayne gör på den på Bruno Mars-liknande I Heard You’re Married. Kanske inte albumets allra starkaste stunder men jag köper det rätt av eftersom det är så otroligt jäkla bra.

Som helhet är Dawn FM en välpolerad poppärla som är co-executive producent av ingen mindre än Max Martin. Albumet håller hög skicklighet vad gäller produktion och uppfinnesrika i top-lines, det har lagom mängd punch och sex-appeal, i nivå med det mesta av The Weeknds katalog helt enkelt. Men som popalbum bland A-listan av artister är fullängdaren relativt sällsynt eftersom det faktiskt belönar lyssnaren för att engagerar sig. Det här ett album som både bär på hitsen, men även ett historieberättande som gör det så otroligt mycket mer intressant och unikt. 

Sammantaget är Dawn FM The Weeknds bästa verk sedan Beauty Behind the Madness. Även om det gör ont att säga säga då Starboy ligger varmt om hjärtat. Tematiskt bygger det på ånger och utsöndring av agg. Något som tydligt lyser igenom på A Tale By Quincy, en talad notering från Quincy Jones om hur familjeproblem plågade hans personliga liv i decennier. Temat är annars inramat av välbekant hjärtesorg och som sagt att äntra the ”afterlife” något som ramas in när Carrey citerar: 

”Heaven’s for those who let go of regret, you have to wait here when you’re not all there yet. But you could be there by the end of this song. … You gotta be heaven to see heaven”

Vad tyckte du?
Like
Love
Care
Wow

Artist (Astian), låtskrivare och deltidsskribent. Men framförallt musikälskare och här för att lyfta andra artister.

Leave A Reply