Dan Brynefall reflekterar över hur man lätt tappar kontakten med folk man umgicks med när man flyttat från en stad. Hur staden blir en främmande plats där minnena som en gång var helt plötsligt förändrats för att just platsen och människorna inte längre är som man mindes dem. Något som jag tror slagit de flesta. Att man kommer hem till ens gamla hemstad och man känner inte igen någon och de platser man en gång besökte finns inte längre kvar. Människorna man umgicks med är även de utflugna eller så märker man snabbt att den där gemensamma nämnaren som man en gång hade inte längre finns kvar.
Världens ände blir med det en träffsäker reflektion av just det som många känner när de återvänder ”hem”. Allt producerat till en låt som går från spöklikt drömliknande till att blomma ut till ett elektriskt energifält som borde passa fans av akter som Kent, Sibirien och Jonathan Fröberg.
Personligen är ju så sjukt svag av denna typ av arrangemang och låtar. Så för min del blev detta en intressant promenad vid världens ände.
