Det var med En hand i himlen som jag fick upp ögonen för Jonathan Johansson. Eller ska jag vara helt ärlig så var det mer The Sound of Arrows remix på just En hand i himlen som fick mig att få upp ögonen för Jonathan Johansson. Detta var 2008. När Jonathan hittades på indiebolaget Hybris, innan han själv fick hybris och hamnade på Sony Music. Det var ändå hans två första album som faktiskt var hans bästa. Där mörker och ljus snyggt balanserades utan att bli allt för pretentiöst, och innan det blev någon form av sport att vara nonchalant cool.
Med En hand i himlen fanns euforin, vemodet och poppen. När jag hörde honom framföra låten under Way Out West tidigare i år fick jag en känsla av Being Boring när jag hörde arrangemanget. Det gjorde att låten lyfte sig ytterligare ett snäpp i mina öron.
Men idag vill jag hylla det som startade allt. Remixen på låten som gjorde den drömliknande och vacker.

Jonathan Johansson
@Instagram