Det fanns egentligen en klar vinnare och en tydlig förlorare i årets Eurovision Song Contest. Ingen av dem vann eller kom sist i tävlingen.
Den klara vinnaren var utan tvekan Israel.
Om vi bortser från allt annat, så tyckte jag att Eden Golan hade en av årets starkare låtar med Hurricane. Hon gick upp på scenen och levererade fläckfritt. Att hon fick näst mest poäng från telefonrösterna var i en musiktävling (som detta ändå är) rättvist.
Men det var ju inte låten som egentligen var fokus denna vecka. Det var Israels krig mot Hamas i Gaza. Det var också EBUs rädsla att bli anklagade för antisemitism som gjorde att TV-organisationen helt enkelt inte vågade plocka bort landet från tävlan. De gjorde ett halvtaskigt försök när de tvingade delegationen att ändra från namnet October rain till Hurricane och byta ut en del ord i texten.
Men i slutändan fick Israel som de ville och EBU fick stå med svarte petter. De hade nu en skitstorm framför sig där allt de försökte göra rätt liksom på förväg skulle bli fel.
Att stå på barrikaderna och säga att det är en musiktävling och inte är en politisk tävling, när allt inför årets tävling handlade om politik, blev tillslut bara löjligt. Eurovision Song Contest skapades för att ena Europa efter kriget. Redan där är det faktiskt politik, för det är spänningarna mellan länder som ska tonas ner. Att visa att vi i väst är lite bättre och roligare än Sovjetunionen. Musik är politik. Det finns lika många låtar som handlar om förtryck, sociala orättvisor och rena politiska idéer som det finns låtar som handlar om kärlek och svartsjuka. Det verkar bara vara EBU som inte vill förstå det. De har istället en idé om att alla håller handen och sjunger Ein bißchen Frieden tillsammans i någon form av hippie-flum. Vi har någonstans passerat det för länge sedan.
Så när EBU valde att låta Israel vara med, gjorde de ett lika starkt politiskt ställningstagande som om de skulle säga att de inte fick vara med. Det var att antingen bli kallade för antisemiter eller islamofober och samtidigt stötta ett folkmord. De valde de sistnämnda. Något som alla förstod skulle ligga som en våt filt över hela tävlingen. Hade Israel inte fått vara med hade de gnällt i några veckor och sedan hade det blåst förbi. Folk hade tänkt lika mycket på avsaknaden av Israel som de tänker på att Turkiet eller Andorra inte är med i tävlingen idag. Nu blev alla istället fullt medvetna om att Israel faktiskt var med under hela tävlingen, både i och utanför arenan.
Personligen tycker jag inte det är snyggt att stå och bua åt en 20-årig kvinna som levererar felfritt på scenen. Eden Golan är inte Benjamin Netanyahu och inte ansvarig för all skit som händer i hennes region just nu. Hon var på scenen i Malmö och sjöng skiten ur det mesta och hade så mycket skinn på näsan genom hela tävlingen. Trots att hon utsatts för all hat höll hon huvudet högt och bara levererade. Starkt och i mina ögon otroligt modigt.
I slutändan fick Israel vara med i tävlingen, de fick näst flest röster av folket och slutade på en femteplats. Det är en enorm politisk seger för landet i det ”opolitiska” Eurovision Song Contest. Därför ser jag dem som vinnare i år. De körde på och över EBU som svalde allt och fick i slutändan ta all skit. Det är också det som gör EBU till den stora förloraren i år, inte Norge som kom absolut sist, eller Olly Alexanders grymma låt Dizzy, som inte fick några röster alls från folket.
EBU valde att helt enkelt inte läsa av rummet. I alla fall läste de inte av rummet rätt. De lät en stat som just nu utför folkmord komma undan med det för att de själva var rädda för att bli kallade antisemiter. Ett ord Netanyahu använder lika frekvent mot de som kritiserar Israels krig i Gaza som Putin använder ordet nazister mot de som kritiserar honom och Ryssland. -Innan du gnäller och säger ”men den sjunde Oktober då?!” Ja, Hamas terrorattack var fruktansvärd och Israel har all rätt att slå tillbaka på den attacken. Men någonstans på vägen är det skillnad på en vidrig attack under en dag med 1200 mördade och ett krig under sju månader, där hungersnöd och civila blivit den huvudsakliga måltavlan när vi nu är någonstans runt 30.000 mördade. Proportionerna är inte rimliga.
Istället har EBU nu gått all in och kört någon form av ”glöm inte att vi är united by music”. Att de stressande försökte sopa sitt problem de själva skapat under mattan och låtsas att allt är ”fine and dandy”. Samtidigt drar man sig inte det minsta för att försöka tillrättavisa alla som inte tycker som de själva. Som när Eric Saade hade en palestinasjal virad runt handleden när han sjöng Popular. Ett tydligt statement, absolut. Men man kan också bara låta det vara och säga något i stil med ”vi kan inte kommentera allas accessoarer, viftade han inte med en flagga tillhörande ett land som inte är med i tävlingen, gjorde han inget fel”.
Sedan var väl inte Joost Kleins uppförande under tävlingen det som EBU behövde. När de redan var nere i noll goodwill, blev det helt plötsligt minus när de tvingades diska Nederländerna. Beslutet var rätt, så där säger jag inget. Alla arbetsplatser ska vara trygga och då är det bättre att ta det säkra före det osäkra. Men det blev samtidigt problematiskt när den favorittippade artisten inte fick vara med. Så när Martin Österdahl skulle säga sina bevingade ”your good to go” buade publiken, vilket de tog upp igen när han tvingades lämna Nederländernas tolva i direktsändning. Så helt klart en sämre vecka på jobbet för alla inblandade.
Vad kan vi göra framöver?
Så länge Israel är i ett direkt krig är det kanske lämpligt att i en ”opolitisk musiktävling” som vill skapa fred och frihet, helt enkelt inte ha med dem. För när frågan blir så laddad, är svaret tyvärr alltid att just ta det säkra före det osäkra för att skydda både deltagarna från det landet samt alla anda länders deltagare som känner oro.
Lika tydliga som EBU var i fallet Joost Klein, så borde de ha varit lika tydliga mot Israel. Vid minsta möjliga tvivel om allas säkerhet, så är det säkerheten som går först. Nu lyckades Malmöpolisen och arrangörerna hålla en hög säkerhet inför och under festivalen. Men vad hade hänt om de missade en detalj. Om något inte klaffade eller om protesterna på stan blivit de nya Göteborgskravallerna? Det är den risken man tar och det är den risken man måste stoppa. Inte en palestinasjal eller att någon artist ifrågasätter Israels medverkan.
EBU har en hel del att fundera på kommande veckorna. Hur ska de jobba framåt? Är det en ”mänsklig rättighet” att alla länder i EBU är med i Eurovision Song Contest? Framförallt kanske det är dags för EBU att se det vi alla sett de senaste 10 åren. Eurovision Song Contest ÄR en politisk musiktävling, som finns för att förena människor. Folk kommer inte stå tysta inför orättvisor och krig. Ukrainas två vinster är ett tydligt bevis på det. Är det på något sätt ett budskap ska komma fram, så är det kanske i just Eurovision Song Contest. För jag tycker ändå det blev väldigt fint, i all konflikt, hat och kaos, att en ickebinär från Schweiz tog hem hela tävlingen med bidraget The Code. Det var just det ögonblicket som var 100% Eurovision Song Contest för mig. När Nemo helt skakad och rörd stod på scenen och tog emot folkets jubel. Men även i det ögonblicket så var det ingen tvekan var tävlingen står politiskt. Nemos rättigheter som ickebinär behöver politiken för att kunna stärkas. Lika mycket som de homosexuella, transpersonerna eller bisexuella som varit med i tävlingen och de som viftar med prideflaggor under sändningen. Folk hade inte kunnat göra det öppet om inte andra varit lite obekväma och gjort saker man inte fick innan dem. Om det så var att vifta med den palestinska flaggan, transflaggan eller virat en en sjal kring sin handled.
