Efter singlarna Cry wolf och Beat är det nu dags för MOA att knyta ihop säcken och släppa EP:n Beat. De två redan släppta singlarna får nu sällskap av Ghost och Maniac. En EP där artisten öppnar upp om sig själv som bipolär. MOA även klassar sin musik som just bipolär pop.
Vi har ju följt artistens resa mot EP:n igenom att lyfta fram de två första singlarna, så det kändes som det var dags för att vi fick höra MOAs egna ord som musiken och sig själv.
Hur känns det att nu äntligen ha släppt din EP Beat?
Att släppa musik är alltid lite av ett antiklimax. Man jobbar på något så länge och sen är det äntligen dags och det resulterar i lite av ett… ingenting? Men det kändes annorlunda den här gången i och med att den här EP:n är så viktig för mig, av många olika anledningar. Det här släppet handlade så lite om att man ska ”lyckas” i industrin och desto mer om att förmedla något. Och det gjorde att det i slutändan kändes så otroligt skönt när musiken äntligen fick komma loss och bli fri.
Under hur lång tid har du arbetat på låtarna, från idé till färdiginspelade låtar?
Jag skrev låtarna förra året som en del av ett projekt där jag skrev en låt i veckan under ett års tid. Så själva skrivandet och demo-fasen tog inte mer än en vecka per låt, vissa tog till och med mindre. I slutet av året bestämde jag mig för att producera EP:n själv, och satte igång med det i början av 2022. Så om man inte räknar dötiden emellan och lägger till mix och mastering tog det sammanlagt 6 månader ungefär!
Var temat på låtarna om psykisk ohälsa en självklarhet för dig att bearbeta i texterna, eller tvekade du på att öppna upp såpas om dig själv för främlingar?
Det fanns aldrig något riktigt alternativ, jag skrev och försökte att förhålla mig till skapandet på ett neutralt sätt, utan att döma det. Och det var det här som kom ut. Jag har definitivt fått jobba hårt för att hamna på en plats där det är möjligt, och där jag kan förstå och dela med mig av mig själv på det sättet. Men det kändes viktigt. Det mesta som är viktigt är läskigt.
Du har tidigare släppt singlarna Cry wolf och Beat. De två nya låtarna på EP:n är Maniac och Ghost (som är min personliga favorit av de nya låtarna). Om du skulle sammanfatta bakgrunden till dessa två låtar, vad skulle du säga då?
Maniac och Ghost är lite annorlunda än de andra låtarna. Maniac är en skildring av ett maniskt skov, när hjärnan stänger av och kroppen tuffar på. Det är en märklig, ångestfylld och samtidigt spännande upplevelse. För mig var det viktigt att alla sidor av en manisk episod fick plats i låten. Jag tycker att det är viktigt att prata om hur motsägelsefulla känslor kan existera på en och samma gång.
Ghost för mig är en molande värk. Den handlar om att förlora sitt liv till psykisk ohälsa och hur ens känslo- och tankevärld kan driva en så långt till en annan dimension att man redan har stigit över till den andra sidan. Jag ville att låten skulle vara släpig och tung men samtidigt vacker, för att visa på hur ont det gör att må så pass illa, men samtidigt ge någon typ av perspektiv och hopp på att dem vi förlorat nu äntligen får vila.
Just Ghost är ju drömliknande och filmiskt vacker. Den står ut ganska mycket från de andra låtarna. Hur jobbade du fram ljudbilden på den låten så att det blev som slutresultatet är.
Ghost kom väldigt naturligt för mig. Jag hade skrivit och arrangerat demon innan jag helt hann förstå vad som hände. Det var som att jag gick in i känslan så djupt att jag kunde känna mig fram hela vägen. När jag väl satt och arrangerade låten mer grundligt byggde jag bara på det skelett som redan fanns där. Jag jobbade med mycket stråkar och pads för att skapa en utomjordlig flytande effekt, och fasade in och ut olika delar av arrangemanget för att skapa en försiktig men kraftfull dynamik. I slutändan tog jag bort en del saker som kändes överflödiga och lämnade bara det allra viktigaste. Ibland är det bästa man kan göra att låta något vara.
Var det någon låt som var en större utmaning att få till. Både som produktion men också textmässigt?
Maniac var definitivt tuff stundtals. Jag debatterade länge om den behövde vara längre men i slutändan kändes det som att jag redan fått allt sagt, så jag lämnade extra texten och lät den vara kortare men kärnfull istället. Breakdownet var mycket jobb produktionsmässigt. Jag hade mindre än ett års erfarenhet av produktion och begränsad erfarenhet av att skriva och arrangera tyngre rock, så det var utmanande och väldigt kul.
Hade du någon musikalisk inspiration under arbetat med låtarna. Någon låt av annan artist som blev lite av en go to-låt eller som inspirerat dig textmässigt?
Helt ärligt talat, nej. Jag lyssnar otroligt mycket på musik och jag rör mig mycket mellan genrer och artister vilket gör att jag alltid har väldigt många intryck samtidigt. Jag tror att jag arbetar bäst så, genom att inte fästa mig för mycket vid en artist eller låt. Friheten jag ger mitt lyssnande smittar av sig på mitt skapande.
När fick du diagnosen bipolär?
Jag fick min diagnos för drygt fyra år sedan, men hade långt innan förstått att de diagnoser jag fått tidigare (depression, insomnia, ångest osv) var en del av något större.
Hur bearbetar du själv din bipolära sjukdom och har den på något vis blivit en belastning i just ditt musikskapande?
Jag försöker att vara lyhörd när det kommer till mina känslor, tankar och reaktioner. Det är viktigt för mig att bädda mjukt och att våga känna saker tills dem passerar så att dem inte hänger sig fast. Jag försöker också att se min bipolära sjukdom som en tillgång på det sättet, att jag känner så starkt och så stort och att det gör mig till den jag är. Samtidigt är det en enorm belastning. Särskilt depressiva perioder, de har en stor effekt på mitt skapande. Det är svårt att sätta sig och programmera trummor när man inte ens har vilja eller kraft att komma ur sängen. Men jag vet också att musik är min medicin. Kombinerat med riktig medicin då såklart.
Hur hoppas du att lyssnaren ska motta och uppleva låtarna på EP:n?
Det viktigaste med det här projektet är att det ska få existera. Jag skriver musik som jag själv hade önskat att jag hört när jag kämpade med en icke-diagnos och tunga tankar. Det fanns ingen plats för mig. Jag vill ge alla som känner så en plats. Och en hand att hålla. Även om det bara är för tre minuter. Tre minuter kan förändra ens liv.
Som oberoende artist, hur jobbar du för att nå ut i bruset?
Vet någon hur man når ut i bruset egentligen? Det känns så slumpmässigt ibland. Jag tror att det viktigaste är att bara fortsätta. Sedan tror jag att musik på många sätt handlar om att ge utan att förvänta sig något tillbaka. Man måste liksom ha en djupare mening med det man gör för att det ska kännas värt det. Man sträcker ut en hand, och man hoppas att någon som behöver den tar den.
Du bor numera i London. Vilka smultronställen har du hittat i staden som du gärna besöker?
Åh, bra fråga! Jag rör mig mest bland ställen med livemusik och god mat. The Grace i Islington där jag precis har haft min EP-launch är magiskt, fin lokal med massa discobollar i taket och sjukt bra ljud. För mat går jag gärna på Korean BBQ på K-town. Blir hungrig bara jag tänker på det.
När du inte gör musik, vad har du för andra passioner i livet?
Jag tycker mycket om att läsa. Just nu läser jag en memoar om konstnären Francis Bacon. Sedan har jag fått blodad tand för klättring på senaste tiden. Kul när man får leka som vuxen tycker jag.
Vad är det du saknar mest med Sverige?
Min familj och mina vänner. Och lösgodis.
EP:n är ju slutet på något och förhoppningsvis början på något nytt. Vad hoppas du om inför framtiden?
Jag hoppas att jag fortsätter att följa min intuition när det kommer till musiken. Att jag aldrig slutar våga vara ärlig och dela med mig. Allt annat kommer att ske som det ska. Det får man lita på.
