Med Two hittar Dubstar äntligen hem. Produktionen är mer elektronisk och mogen. Det är som ett album av Pet Shop Boys i stil skulle jag säga. Det är kanske inte superkonstigt då det är PSBs gamla producent Stephen Hague som än en gång är inblandad.
När Dubstar återuppstod i slutet av 10-talet som en duo av och med Sarah Blackwood och Chris Wilkie kändes det som bitarna för bandet började falla på plats. Även om albumet One från 2018 höll sig lite närmare de tre första albumens indiepop, så kändes det som ett steg i rätt riktning. Med det sagt så var Dubstar absolut bra även på 90-talet, men de var främst ett singelband då.
Nu har det gått fyra år sedan One och den givna uppföljaren heter Two. Även denna gång är Stephen Hague inkopplad som producent tillsammans med Chris Wilkie. Hague var ju även med på de två första albumen när det begav sig på 90-talet.
Största skillnaden mellan de tre första albumen, men även One är att Two är ett större steg mot en produktion som andas mer elektropop. Jag tycker detta passar helheten bättre. Det är mjuka Pet Shop Boys-doftande produktioner och ett snyggt driv i låtarna. Det känns helt enkelt starkare och bättre, men ändå mognare. Jag skulle absolut kunna tänka mig att Neil Tennant sjöng en låt i stil med Token eller I can see you outside på deras kommande album. Sedan tycker jag Dubstar mognat med värdighet i ljudbild och låtar. Som den gör-snygga Hygeine Strip, lekfulla Tectonic Plates eller Roxette-doftande Social proof. Sedan avslutar de med en vacker cover av R.E.M.s Perfect circle.
Även några av låtarna på Two är något man skulle kunna anse vara mer indiepop och som lutade åt gamla Dubstar i stil. Kanske inte så konstigt, det är ju ändå det soundet som gjort bandet till det de är idag. Men som sagt, allt låter starkare och helheten på albumet är så mycket jämnare än på någon av de tidigare plattorna. Det gör mig glad, för det är precis så här jag velat att Dubstar skulle ha låtit för 27 år sedan.
