Jag gillar synthpop. Alltså, popmusik med synth som grund. Akter som Erasure, OMD, The Human Leauge, Jean Michel Jarre och Pet Shop Boys. I vissa synthares ögon är det möjligen inte “riktig” synth. De kanske vill ha Kraftwerk istället, eller så är de mer för body och industri eller någon av de tyngre akterna. Tyngre är inte riktigt min melodi och även om jag inte ogillar Kraftwerk så tycker jag det kan bli lite monotont. För jag vill ha det just melodiöst och det tycker jag allt att synthpoppen bjuder på.
Som med all musik tycker jag det är viktigt att den utvecklas. Att musiken vi hörde på 60-talet inte är samma som den vi hörde på 90- eller 10-talet. För visst vore det konstigt om all popmusik fortfarande lät som The Beatles? Samma som jag tycker det vore konstigt om all synthmusik fortfarande ska låta som Kraftwerk, Gary Numan eller Depeche Mode gjorde på 80-talet?.
Då tycker jag att den våg av synthwave som vi sett under de senaste åren varit lite som julafton.
Jag tycker det är sjukt kul att artister som upplevt 80-talet igenom sina föräldrars skivsamling är de som leder synthpoppen framåt. De som lyssnade på Pet Shop Boys, Eurythmics, Giorgio Moroder och Ultravox under de fester som mamma och pappa hade hemma. Låtar som numera är lika mycket nostalgi för en millennial som en från X-generationen. Vi i X-generationen kanske upplevde musiken när den kom första gången, men nostalgin kopplade till olika minnen och inspirationen den skapar är ju lika stark även för kommande generationer.
Det som jag tycker är än mer roligt idag är att dessa nya akters vision av 80-talet i många fall är både roligare och bättre än den riktiga varan.
För mig handlar inte musik om att skapa en exakt replika av hur något en gång var. Jag vill inte höra ett album som försöker låta som Violator. Då kan jag lika gärna lyssna på originalet.
Då handlar det i mina ögon mer om att just inspireras av Violator och samtidigt skapa något nytt. Förhoppningsvis bättre.
Just det älskar jag med det gångna 10-talet. Att vi efter ett decennium med ganska tråkig R&B-pop istället fick synth-influerad pop. Där akter som Years & Years, Empire of the Sun, Robyn, M83, La Roux och Chvrches mixar ihop electro med synth och pop och ger den musiken som kom under 80-talet en energiboost med hjälp av dagens produktion.
Samtidigt kommer vi aldrig att få ett nytt Depeche Mode eller Kraftwerk igen. Lika lite som vi aldrig kommer att få en ny Elvis Presley, Dolly Parton eller The Beatles. Men så länge folk hittar inspiration i dessa akter och skapar något nytt och spännande så utvecklas ju musiken. Det får i alla fall mig som gillar att blick både framåt och tillbaka att ständigt hitta nya akter som får mitt pop-hjärta att slå ett extra slag av lycka. För själv har jag nog aldrig varit så glad över att älska synthpop som just i dessa tider.
