Dubstar var en grupp som lite föll mellan stolarna i mitten av 90-talet. Förstår inte riktigt varför, för deras singlar var lysande och de hade självaste Stephen Hague som producent, så egentligen var allt liksom upplagt för succé. Men de lyckade aldrig slå igenom riktigt. Visst, singeln Stars blev en indiehit när det begav sig och på andra försöket hamnade låten på en hedrande 15:e plats på den brittiska singellistan. Men det var ungefär det.
Debutalbumet Disgraceful gjorde inget större väsen av sig på topplistorna men uppskattades av kritikerna. Album nummer två, som fyndigt nog hette Goodbye med en fåtöljliknande elektrisk stol på omslaget, kravlade in på topp-20 i all fall.
För mig som ändå älskar brittisk popmusik, så var Dubstar ett band som jag uppskattade väldigt mycket. De var liksom drömliknande med Sarah Blackwoods sång och arrangemangen lutade lite åt den Pet Shop Boys och New Order-pop som jag älskar. Sedan släppte bandet grymma remixar på sina singlar. Speciellt Way Out West-remixarna på Not so manic now och Stars tillhör fortfarande mina favoriter med båda grupperna om man säger så.
Låten som jag ändå tyckte blev absolut bäst med Dubstar var just Not so manic now från 1995. En låt Brick Supply släppte året innan och som sedan Dubstar gjorde till sin. Båda ganska lika i stilen dock, medan Dubstar inte är lika tydligt gitarrbaserad som originalet, utan mer synthig och drömliknande och skulle kunna jämföras med den pop-produktion som producentduon Tin Tin Out levererade när de producerade andra artister.
