So hard var första singeln som släpptes från Pet Shop Boys mästerliga album Behaviour 1990. Låten har alltid varit en av mina stora favoriter med gruppen, men av någon anledning så är Neil Tennant och Chris Lowe själva inte så förtjusta i låten länge. De sa i en intervju inför att de skulle återutge albumet att de tyckte låten var lite av en skamfläck för albumet. Något som jag, och jag vet många med mig, inte riktigt kan hålla med om. Jag tycker det är en av de låtarna som gör albumet så dynamisk som det faktiskt är. Det är liksom låten (tillsammans med How can you expect to be taken seriously) som sticker ut bland de annars så melankoliska låtarna på albumet.

Behaviour var albumet som tog in Pet Shop Boys i 90-talet. Det märks ganska väl i produktionen som känns väldigt tidsenlig på just So hard. Sedan är det genialt att använda så mycket orchestral hits i låten.

So hard är även en av de låtarna av Pet Shop Boys som jag tyckte hade bland de bästa remixarna. David Morales tog låten till de coola housedansgolven med sin Red Zone mix och The KLF släppte en 12″ maxi med både en remix på So hard, men även av b-sidan It must be obvious (som iof var väldigt skum och usel). Men just The KLF-remixen på So hard var b-side-remixens motsats, och med det verkligen lysande.

En av mina favoriter dock var dub-mixen på singeln. Instrumentalversion, som inte var direkt dubig skulle man kunna säga. Det var en version som jag älskade ha i min Walkman när jag gick omkring i Göteborg (detta var innan jag flyttat dit). Pulsen i låten passade så perfekt med känslan av alla människor, trafiken och spårvagnarna. Det var i alla fall Morales som låg bakom även denna remix.

Singeln blev ännu en succé för Pet Shop Boys och hamnade på en hedrande fjärdeplats på den brittiska singellistan när det begav sig, vilket senare även deras U2-cover av Where the streets have no name (I can’t take my eyes off you) gjorde när den släpptes tillsammans med How can you expect to be taken seriously som singel.