Behövs en musikblogg 2019?

Pinterest LinkedIn Tumblr +
Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry

Frågan är på något vis berättigad tycker jag. För det är inte längre det skrivna ordet som lyfter artister och har inte varit det på ganska många år nu.

När blogg som begrepp blev stort någon gång under 00-talet gick det ifrån att bara journalister fick tipsa om musik, till att vem som helst med lite musikintresse kunde göra det. Det dök upp en massa sidor över hela världen som riktade in sig på att skriva om just musik. Vissa mer tongivande än andra, men alla hjälptes åt att hitta de där guldkornen i musikskörden. Nu var det musikbloggarna som upptäckte morgondagens artister. Samtidigt som “gammelmedia” fortfarande hyllade dåtidens artister (hur många trötta krönikor kan GP och Aftonbladet fortfarande skriva om Bob Dylan och Bruce Springsteens förträfflighet?). Bloggarna var något nytt och fräscht och helt plötsligt fanns passion för musiken. Att vilja hitta nytt och inte bara bekräfta ens egna musiksmak.

Detta var under tiden inför det stora teknikskiftet som förändrade sättet att lyssna på musik, men också sättet att kommunicera överhuvudtaget.
Spotify fick fotfäste och helt plötsligt behövde man kanske inte en person som talade om hur en skiva lät, man behövde bara hitta albumet och lyssna på den själv för att skapa sin egna uppfattning. Det är inte för inte som recensioner av album sakta men säkert börjar dö ut. För vem ska man skriva dem till om alla redan lyssnat?
I det fallet skulle jag nog säga att recensenter gör ett viktigare jobb att lyfta fram artisten som inte alla redan känner till. Om Beyoncé släpper ett nytt album är det mer för trafiken som man isåfall skriver om albumet, inte så mycket för att det behövs. De som gillar Beyoncé behöver inte längre lägga 200 kronor på ett fysiskt album för att ta reda på om det håller måttet. De får uppleva skivan tillsammans med alla annan musik för 99 kronor i månaden.
Då gör man som musikälskare och recensent ett viktigare jobb att gräva fram de som inte redan får spaltmeter i tidningar och sociala medier.

När jag skrev om att vi hittat nya sätt att kommunicera på så är det självklart de nya sociala plattformarna som jag pratar om. Här kan du själv snabbt tipsa om ny musik via Twitter, Facebook, eller länka till en låt via Instagram Stories. Både du som artist och som lyssnare kan sprida budskapet om den nya musiken, utan att en journalist eller bloggare ska vara budbäraren. Visst, det blir kanske mer musiktips och inte direkt objektivt granskande av musiken. Men samtidigt – behövs det om ett stycke musik som ändå varje person som lyssnar på det har en egen åsikt om? Är det så att åsikten från en snubbe på Expressen eller DN, eller på en blogg i New York eller Göteborg gör musiken bättre eller sämre? Självklart inte. Du vet ju bäst om du gillar bruna bönor eller pizza. Det är knappats Fredrik Strage som vet det om dig. -Men Strage kan vara den som tipsar dig om nästa ställe med supergoda bruna bönor.

Samtidigt släpps det mer musik än någonsin. Dagens teknik gör det möjligt att för vem som helst att bli en artist. Antingen via covers på Youtube eller korta klipp på TikTok. Får du bara rätt spridning är du helt plötsligt känd. -Ja ibland räcker det med att du har massa följare på Instagram och kan hålla en ton. Då kan du bli nästa stora sak hos de mer kortsiktiga storbolagen. Så länge de slipper jobba med att bygga varumärke och bara håva in pengarna från streamen så är de och aktieägarna nöjda.

Men det är också tusentals artister som drunknar i bruset. Som aldrig får ut sin musik till de stora plattformarna. Artister som kanske inte kan eller har intresse för hetsen på sociala medier. De som är duktiga musiker men som inte får chansen att plockas upp i Spotifys spellistor för just den där Instagram-artisten är viktigare. Det finns helt klart många som förtjänar att höras lite mer än de gör av olika anledningar.

Då kommer vi tillbaka till frågan om det behövs en musikblogg 2019. Frågan blev kanske än mer relevant när Festivalrykten slängde in handduken för två veckor sedan och lade ner verksamheten efter 10 år.
Någonstans måste man ju fråga sig hur mycket man vill engagera sig i en bransch som i grund och botten är väldigt narcissistisk. Där 100 mejl om dagen desperat skriker “se mig”, men verkligen inga mail säger “tack för grymt jobb” utan att ha en baktanke med det. För likt alla andra yrken så är uppskattning lika viktigt för underskötaren, säljaren som VD:n. Vi är alla människor och växer (eller slås ner) av andra människor.

En av anledningarna till att bloggar lägger ner är definitivt att engagemanget är lågt från de som har nytta av bloggen. En annan är att alla – artister, PR-folk och skivbolag – vill att det ska göras utan ersättning. De vill gärna ha pengarna för streams, konsertbiljetter, mm. Men det är tyvärr få som ekonomiskt stöttar oss bloggare. Jag kommer nog mer lindrigt undan då jag använder Submithub där folk måste betala några kronor för att skicka in. Men dessa några kronor är ibland alldeles för mycket för de stora (svenska) skivbolagen och större PR-bolagen. De verkar inte se några som helst problem att skänka pengar till Facebook för annonser som bara skapar exponering men inget ömsesidigt utbyte. Men det är inte Facebook som kommer att intervjua artisten eller hjälpa dem lyfta den där lite tröga nykomlingen som inte riktigt tar fart…
Det har gjort att intresset från min sida mot dem försvunnit och jag fokuserar enbart på de som skickar in via Submithub. Visst, man kan säga att pengar inte är allt. Men med den mängd som skickas in till bloggen varje dag så är det inte längre en hobby. Det är ett heltidsjobb för att hinna med. Här är det ändå några mindre skivbolag och PR-byråer (jupp, det är alltid de mindre som engagerar sig mer, vilket är roligt), som regelbundet stöttar igenom att skicka in musik via Submithub. Vissa har till och med frågat om de kan få annonsera i bloggens namn på Facebook för att sprida sin musik mer. Små enkla knep som gör att bloggen hittar ny publik och deras musik når fler lyssnare för en billig peng.

Samtidigt hoppas jag att de bloggar som är kvar blir ännu mer nitiska med att de ska ha betalt för det de gör. Med portaler som Submithub eller Send to media kan de få lite ekonomisk hjälp att plöja igenom all musik som kommer in, och man slipper stressen med överfylld mejlkorg. För vår tid kan tyvärr inte vara helt gratis för de som ber oss lyssna på deras musik.

Sedan handlar det nog mycket om eget engagemang. Jag älskar fortfarande musik och jag uppskattar att lyssna igenom massa nytt. Personligen försöker jag hela tiden utveckla bloggen. Intervjupodden är ett sådant steg. Knappast den första intervjupodden där ute, men min är baserad i Göteborg och med det blir underlaget klart mycket annorlunda än de från Stockholm. Framförallt så tar jag idén med själva bloggen även här. Att lyfta både de som släpper sin första singel till de som redan är etablerade att få prata av sig. Det gör att även debutanter och nykomlingar får berätta sin historia och inte bara de som redan har en publik.

Slutligen. Har musikbloggen en framtid?
Ärligt så tror jag inte det. Jag tror att vi som kör nu är de sista som kör. När 70- och 80-talisterna inte längre känner att det är värt tiden eller engagemanget, så kommer musikbloggen som form att försvinna. Musiktips via sociala medier kommer fortsätta, men den där statiska plattformen att upptäcka ny musik kommer nog att fasas ut. Kanske inte år 2020, men inom några år tror jag inte det finns vettigt underlag för just en musikblogg. Då kanske det bara är kurerade spellistor eller äppelkäcka instragrammare som gör 15-sekundersintervjuer med nästa Taylor Swift. Vad vet jag? Men nästa generations klassiska musikbloggare har jag svårt att se att hen finns.

Like
Love
Haha
Wow
Sad
Angry
Share.

Comments are closed.