I går var det premiär här i Göteborg för festivalen Garden inne på Trädgårdsföreningen.

Efter att Bråvalla lades ner förra året var frågan vad FKP Scorpio skulle göra för annan festival istället. Svaret blev den vuxna och behagliga stadsfestivalen Garden. Behaglig är ett bra ord för hela upplevelsen skulle jag säga.

Strålande solsken, men inte för varmt.
Festivalen hade 5000-besökare enligt arrangören, men det kändes som färre skulle jag säga. Men hur många det än var så var det väldigt smidigt att röra sig inne på området och det blev aldrig hopplöst fullt om man bara skulle stå och lyssna på musiken. Då var kanske toaletterna och matställena lite för underdimensionerade då kön mellan konserterna ringlade sig lång.
Här finns med andra ord första förbättringspunkten för festivalen. Fler matställen och fler toaletter.

Men en festival är inget utan musiken. För mig kändes Garden som en nedbantad dag på Way Out West. En festival för en mognare publik, som kanske inte orkar hålla sig ajour med det som blir stort i morgon. Allt passar inom den behagliga ramen för festivalen och till skillnad från Bråvalla som alltid var extra allt och utan direkt någon röd tråd, kändes detta mer välkomponerat.

Stämningsfull inledning med americanabandet Good Harvest från Falun sätter tonen för festivalen. Kvinnorna är också enda icke-amerikanska bandet på festivalen, så det är en fin inledning för denna nationaldagsfirande.

Den softa eftermiddagen fortsatte med Texas-bandet Cigarettes After Sex där sångaren Greg Gonzalez behagliga och nästan sensuella röst ledde oss igenom bandets debutalbum från förra året. Det är verkligen perfekt picknickmusik för Trädgårdsföreningen. Hade det funnits en soffa hade det varit bra hångelmusik också. Men nu får picknick räcka.

Tempot ökas sedan med Warpaint från Los Angeles vars indierock sparkar igång kvällen medan fler gäster anländer från deras respektive nationaldagsfiranden.

Kvällens höjdpunkt är helt klart Future Islands.
Sångaren Samuel T. Herring är klädd i en mörkrosa skjorta som under spelningens gång färgas mer och mer av hans svett medan han framför bandets låtar med full inlevelse.
Han skrattar och pratar friskt mellan låtarna samt ber The Swedish Democrats att dra åt helvete. Men så fort musiken börjar är det som han är inne i låten till 100 procent. Hans energi syns inte bara i benen utan även i rösten som går från growling till energisk sång och jag får en känsla av att han skulle göra sig utmärkt som pastor i en väldigt extrovert amerikansk församling.

Världens första Garden-festival avslutas med The National.
Den mäktiga känslan från Future Island sitter kvar mellan träden, och även sångaren Matt Berninger hyllar det föregående bandet innan de tar oss in i natten med sin musik.
Det är som jag minns dem från Way Out West för fyra år sedan. Det introverta och vackra, det poppiga och dansanta samt det mörka. Allt ryms inom ramen för The National.

Att det är just The National och Future Islands som är dragplåstret råder ingen tvivel om. Det är nu publiken tjocknar framför scenen och även om som sagt många kom för just dessa två akter, var de definitivt värda de 600 kronor som biljetten kostade. Resten blev lite av en bonus.

Personligen tycker jag Garden började hoppfullt.
Snabbt och tight spelschema som gav väldigt lite dödtid mellan banden. Om man ville skulle man kunna hålla sig på samma ställe hela festivalen och se igenom de fem akterna på rad utan att egentligen behöva äta. Det blir liksom lite smidigare här när det bara är sex timmar allt som allt och en enda scen.
Sedan ska det bli intressant att se hur FKP Scorpio tar detta vidare. Men som sagt, det känns som en lagom och behaglig festival att arrangera. Så jag hoppas vi får detta som en tradition på nationaldagen från och med nu. Det kan jag helt klart leva med.