När jag är i Storbritannien slås jag av hur bra britter är på popkultur i allmänhet och popmusik i synnerhet. De har en fin tradition av popmusik som de är stolta över, och när det ska vara extra festligt kör de allsång med hits av Queen , David Bowie , Elton John , Spice Girls , The Beatles , Frankie Goes To Hollywood och George Michael bara för att nämna några. Britterna har ett musikarv många känner till och uppskattar.
Här i Sverige är det lite sämre med den varan.
Under många år hade svensk musik samma dåliga klang som svensk film oförtjänt fått leva med. ”Jag lyssnar på det mesta, men inte svensk musik” var ett vanligt svar. Lite som om man skämdes för vårt egna musikarv som många verkar förknippa med Evert Taube , Lasse Berghagen , Vikingarna och möjligen Ted Gärdestad . Blev ett band känt utomlands – ABBA , Europe och Roxette – var det mer tur än något annat. För svensk musik var ju inte bra.
Framförallt har vi aldrig levt popmusik i Sverige. Vi har aldrig grottat ner oss i topplistor eller följt artister på samma sätt som just britterna. Det känns som vi alltid varit bättre på att lyfta sporten här hemma. Vilken placering ett lag hade i Allsvenskan var viktigare att kunna än vilken plats Roxette hade på topplistan.
Jag vet inte varför det egentligen är så. Kanske var det så att det gamla socialistiska Sverige ansåg att popkultur var något fult? Men idrott, det var fint.
Som tur är börjar det mer och mer ändras, och vi svenskar börjar på senare år bli stolta över vår inhemska musik. Både när det kommer till musik på svenska och svenskar som sjunger på engelska.
Men om britterna är duktiga på sina popartister, och står och sjunger Life on Mars i pubar med en öl i handen, så finns det ett område vi svenskar inte är så långt efter britterna ändå när det kommer till popmusik.
Det är Melodifestivalen .
Vi har alla vuxit upp med tävlingen. Antingen som ett program en gång om året, eller nu med deltävlingar.
Men i och med att alla tittar på Melodifestivalen – eller åtminstone mer eller mindre alla hushåll i varierande utsträckning – så kan vi svenskar musiken från programmet.
Jag tror inte alla i min ålder skulle kunna säga när Roxette låg etta i USA med The Look , eller kunna sjunga Kräm (så nära får ingen gå) med Kent . Men alla vet att Herreys vann Eurovision 1984 med Diggiloo Diggiley eller kan sjunga melodin till Det gör ont med Lena Philipsson (om inte sångtalangen är helt hopplös). Folk känner till Carola och Främling , samt vet att Kom hem sjöngs av Barbados .
Hur okunniga vi än har varit om vår popkunskap i vanliga fall har vi alltid förenats under just Melodifestivalen.
Det är inte så konstigt att när folk ska sjunga karaoke, så är det i första hans en låt på engelska de ska köra och i andra hand en låt från Melodifestivalen. Det är den folkliga musiken som med det blivit vårt The Beatles, Elton John eller Queen. (Jag förstår hur många musikskribenter just nu skär upp handpulsådern i ren förskräckelse när de läser detta. Men vi är här i vår kollektiva musikkunskap, sorry.)
Jag är helt säker på att hade du frågat 1000 personer om att välja mellan en låt att sjunga från Melodifestivalen, en med Kent, Ulf Lundell , Winnerbäck , Veronica Maggio , Daniel Adams-Ray och Laleh så hade 98% valt den där Mello-låten. För det är det vi kan, och det är den vi är lite mer säkra på. Det handlar inte om att alla bryr sig om schlager (långt ifrån), men vi har alla vuxit upp med det på ett eller annat sätt. Man skulle kunna säga att Melodifestivalen är stommen i alla svenskars popkunskap.
Så när jag står där i den brittiska puben nästa gång och tänker att, fan vad synd att vi inte kan förenas så här bra över vår egen musik hemma i Sverige. Då kan jag ändå tänka att vi gör det i något begränsad skala. Tillsammans under Melodifestivalsflaggan sjunger vi Kom och ta mig , La Dolce Vita eller Främling , och vi kan vartenda ord i refrängen.
Det är den popkultur vi alla svenskar kan som ett rinnande vatten.
