Nu har vi ju fått höra alla låtar i Melodifestivalen och nu ska vi bara se vilka som blir de fyra sista som ska vara i finalen.
På det hela skulle jag säga att det är en mellanår. Likt tidigare åren under 10-talet erbjuder Melodifestivalen en hög lägstanivå, där dagsform eller nummer kan fälla låten mer än att låten är hell-dålig. Men problemet i år var väl att det inte fanns de där låtarna som höjde sig ett snäpp över alla andra. De som verkligen fick en att känna att ”här har vi en given vinnare”! Som du kommer se här nere så har jag valt ut fem favoriter från året, men jag tror ingen av dem kommer hamna på min Bäst 2018-lista. Så en del bra låtar, men inget som gav mig gåshud i år, tyvärr.

Sedan känns det som året bjöd på lite fler bleka låtar än vanligt. Låtar som inte stack ut eller engagerade. Det är väl det som kan bli Melodifestivalens största problem musikaliskt (programmässigt har de betydligt större problem, men det handlar inte detta inlägg om), att man låter som en generisk sörja. När låtarna blir så identitetslösa att hela festivalen blir ett enda ”meh”.

Med facit i handen så var det väl Cry med Dotter som stack ut mest. Men det var också den låt som var svårast att ta till sig. Jag älskar Dotter och hon hade helt klart hjälp av några av de mest kompetenta personerna som skrev låten tillsammans med henne. Men personligen har jag väldigt svårt när det blir för avskalat i arrangemanget och det melodiska försvinner. Hade det bara funnits något i arrangemanget som lyfte låten lite mer hade den definitivt varit min favorit i årets festival (och jag tror den hade klarat sig ännu bättre för en bredare publik).
Men vi behöver helt klart mer av denna varan i festivalen. Istället för att ha med skojfriska bidrag för att ”ha bredd” (och med bredd: tilltala barn) kanske man ska satsa på fler utmanande bidrag? En tanke.

Men om jag ska lista fem låtar från årets festival som jag tyckte var bäst och som tilltalade just mig, så skulle jag säga dessa:

Liamoo – Last breath
Detta är nog min personliga favorit i år. Gillade hybriden mellan rap och pop som fungerar över förväntan här. Främst för att Liamoo både klarar av att rappa övertygande samt har en riktigt bra popröst.

Felix Sandman – Every single day
”Förvånad” är nog ordet som slog mig när jag hörde Felix Sandmans bidrag. Snygg ballad med en person som tittar tillbaka på sitt gamla förhållande. Det som imponerade mycket är helt klart känslan i rösten som känns väldigt äkta här. Snyggt arrangemang som lyfter fram texten extra bra.

Mariette – For you
Tredje gången gillt för Mariette? Även om jag personligen tycker detta är sångerskans svagaste låt i Melodifestivals-sammanhang, så är det en av de bättre låtarna i årets festivalen – och det säger nog mer om hur hög lägstanivå Mariette har, än nivån på årets festival. Rytmisk och lekfull i produktionen och som vanligt så älskar jag Mariettes röst.

Ida Redig – Allting som vi sa
Pop från Göteborg är alltid lite bättre säger jag och slår mig för bröstet. Jag tycker Ida höll fanan högt med Allting som vi sa och levererade en explosiv poplåt som doftade en mix av Hellström, Linnros och Maggio. Det är P3-pop som för mig kommer fungera bra i min spellista för en lång lång tid.

Olivia Eliasson – Never learn
Personligen har jag gillat Olivia sedan hennes debutsingel Meet your mother. Nu får hon vara avsändare för den låt som känns mest 2018 av alla under årets festival. Riktigt bra poplåt, som förstärks av varma beats. Hade den inte lanserats i Melodifestivalen hade den garanterat blivit en stor hit ändå.