I en musikvärld där singlar med snabba dopaminkickar blivit det ”nya” står Benjamin stadigt och försvara musikhistoriens legender. På albumet Pink Velvet Theatre har artisten skapat något som känns autentiskt och varaktigt över tid. Han har lyckats överbrygga dåtid med nutid på ett sätt som känns unikt och tar med oss alla på en utomkroppslig upplevelse som inte kan beskrivas på något annat sätt än ”mästerverk”.
I en musikbransch där credd länge ansetts vara den avgörande faktorn för framgång har Benjamin Ingrosso gått sin helt egna väg. Genom att ta kommando över sitt narrativ och göra termen ”folkkär” till finkultur har artistens ödmjukhet blivit något hela svenska folket vuxit att älska. Resan dit har förvisso inte varit lätt, men den som idag påstår annat än att Benjamin besitter gränslös talang bör skämmas.
Resan mot albumet Pink Velvet Theatre började i Januari i år med singeln Kite. En låt som på många sätt skriker Benjamin Ingrosso men också presenterade en helt ny nivå till hans artisteri. Med läcker rockstjärna-paketering och pampig 70-tals estetik osade det stjärnglans och smått storhetsvansinne. En ny image artisten också var lite orolig över och ventilerade i sin MAX-dokumentär där vi vid en sekvens fick höra honom fråga om svenska folket skulle ”fatta” hans nya musik. En fullt rimlig oro med tanke på att epa-dunk länge toppat Spotify-listan… Men när nu Pink Velvet Theatre rullas ut i sin helhet kan jag lova att ALLA kommer fatta.
Benjamin Ingrosso har tillsammans med sina vapendragare Vincent Pontare och Salem Al Fakir komponerat en popuppvisning som spänner över hela känsloregistret och målar i livets alla färger. Pampigt räcker inte till och den genomgående röda tråden av en modern Romeo och Julia-pjäs är genialiskt. På många plan känns även albumet djupt personligt då det för samman Ingrossos uppväxt på musikalscenen med kärlek till Disney och nostalgisk 70- och 80-talspop.
Pink Velvet Theatre är ett kreativt inferno av idéer reducerat till nio hits och fyra galna mellanspel som sömlöst vävs in i varandra till en musikalisk hallucination. Konceptuellt tar albumet med oss till ett universum som visar på stor ambition och en sammanhållning som inte ens världsstjärnor kan presentera på sina plattor.
I en musikvärld där singlar med snabba dopaminkickar blivit det ”nya” står Benjamin stadigt och försvara musikhistoriens legender. På PVT har artisten skapat något som känns autentiskt och varaktigt över tid. Han har lyckats överbrygga dåtid med nutid på ett sätt som känns unikt och tar med oss alla på en utomkroppslig upplevelse som inte kan beskrivas på något annat sätt än ”mästerverk”.
Om du uppskattar att läsa om ny musik i bloggen, får du gärna stötta arbetet med Popmuzik som Patreon. Det hjälper en oberoende musikblogg otroligt mycket om du har möjlighet att bidra som Popmuzik Liker med 12 kr i månaden eller som Popmuzik Lover med 32 kr. Det gör det möjligt att driva bloggen vidare som en bred och nyfiken musikblogg där du dagligen kan få nya musiktips varvat med intervjuer och recensioner, samt att det faktiskt hjälper artister om de har en plattform som de kan nå ut med sin musik på. Tack för ditt stöd.