Är det något Eurovision verkligen lär oss, så är det att det inte är en tävling för den som inte kan sjunga live. Det var så plågsamt att se dansken Reiley inte träffa tonerna under andra semin. En så sjukt bra låt som på papperet var värd en finalplats, men som helt bommade på grund av dålig sång. Kunde ingen i hela den danska delegationen sätta en person att sjunga bakom Reiley så det inte lät så surt? Som det gamla uttrycket är: ”Don’t bring a knife to a gun fight”. Lite samma här, fast sjung inte i en sångtävling om du inte kan sjunga. Något Danmark kanske ska ta lärdom av till nästa år? För det spelar ingen roll hur söt och charmig man är om man ändå inte levererar.
Någon som dock kan sjunga och som imponerar till 100% varje gång är Loreen.
Jävlar vad hon ägde scenen när hon körde Tatoo under tryckpressen. Det var som hon helt försvann in i sig själv och verkligen bara körde som om hennes liv hängde på det. Jag fick i alla fall gåshud av hennes mäktiga uttryck och framträdande.
Att det gick hem var ingen tvekan, Loreen verkligen krossade motståndet under juryrösterna och hade med sina 340 poäng nästan dubbelt så många som tvåan Israel och trean Italien (177 / 176).
Det blev ändå en rysare. Frågan var ju hur många poäng publikfavoriten Käärijä från Finland skulle få och om det räckte för att ta Cha Cha Cha till seger, eller om Tatoo ändå skulle ta hem kvällen?
Folkets röst var 376 poäng till Finland, vilket var högst under kvällen. Men tillsammans med juryns 150 räckte det inte riktigt ända fram för att besegra Loreen. Slutsumman blev 583 poäng till oss och 526 till Finland.
Ett värdigt resultat och Loreen blir den första kvinna att ta hem Eurovision två gånger och med det tangerar Johnny Logans gamla rekord.
Att bittra finnar sedan säger att de är rånade på vinsten för att publiken gillade numret kändes som ett ganska svagt argument. Loreen låg etta i sju länder på Apple Music innan tävlingen. Det gjorde inte finnen. Få, om ens någon, artist har varit så mycket streamad innan en final i Eurovision Song Contest som just Loreen. Att hon hade den bättre låten råder ingen tvekan om. Att Käärijäs nummer och låt var mer publikfrieri det kan jag absolut skriva under på. Jag hade givit dem vinsten vilket år som helst, men i år fick kvalité gå före skojfriskt. Man ska ju inte bara vinna publiken, utan även juryn. Med 340 poäng från juryn och 243 från publiken, så var Loreen den som tilltalade flest i dessa två världar. Med andra ord rätt låt vann.
Intressant att Noa Kirel från Israel och hennes Unicorn fungerade så bra både hos juryn och tittarna. Grym poplåt, som konkurrerade med både Polen och Storbritannien i samma stil och klass ändå. Personligen hade jag nog valt någon av de andra två, om jag skulle lägga min röst. Men heck, när det kommer till bra dansanta poplåtar är jag inte så picky. Hurra för Israel och grattis till tredjeplatsen.
Min personliga favorit i finalen var Marco Mengoni från Italien. Snygg ballad som italienarna är mästare på att leverera. Det är ändå imponerande att Italien kommer såpass högt i Eurovision varje år. De skickar in kvalité med fokus på bra låtar och sångare. Känns nästan som givet att de kommer ta hem tävlingen snart igen. Varsågoda, säger jag.
Årets största frågetecken var väl ändå Norge och Queen of Kings. HUR kunde den komma femma? -Eller hur förstår jag. Den fick tredje mest röster från publiken med 268 poäng (bara 52 från juryn) och det spräcker lite Finnlands argument. För publiken vill ha lättsamt, glättigt och skojfriskt. Juryn vill kanske ha lite mer än så? En bra låt tillexempel? Jag tyckte i alla fall att Alessandras russ-stomp inte riktigt hörde hemma i toppen. Men som sagt, det är en viss skillnad på vad publiken hör eller främst ser i en låt och vad juryn hör, detta är väl ändå ganska bra bevis för det?
Att Sverige nu är europamästare i musik än en gång och leder tabelligan är ju inget annat än imponerande. Vi skickar oftast låtar som håller hög kvalité med bra melodier som framförs av stabila sångare. Vi är inte direkt duktiga på det som sticker ut, är annorlunda eller skojfriskt, som Finland i år eller Israel med Netta 2018. Det har vi aldrig varit. Det närmaste skojfriskt vi kommer i detta landet är typ sommarplågor som mest liknar buskis och det går knappt hem ute i Europa. Men att vi tar hem segern i ESC med en stark poplåt och en stark artist med jämna mellanrum, är ju inte fy skam. Vi har ju ändå gjort det sju gånger nu.
