Nästa år släpper Elias Emanuel debutalbum innan dess följer flertalet singlar. Först ut är den snyggt producerade Ingen bryr sig. Till organisk instrumentering och melankolisk text finner sångaren en snygg cross-over mellan sött och salt. Såklart ville vi ta pulsen på denna lovande talang inför releasen.
Tjena Elias, hur är läget i höstmörkret?
– Hallå! Mörkret för med sig som vanligt lite mixade känslor, men trots det är läget ändå bra.
Aktuell med Ingen bryr sig? tagen från din debutplatta. Vad handlar låten om?
– Det är svårt att beskriva handlingen utan att låta som att man klär på sig en sur gammal offerkofta. Men jag ska göra mitt bästa… Ingen bryr sig? är ett försök att spegla känslan inför nutidens sociala media-karusell framför allt för kreatörer som jag själv. Att vilja säga och bidra med någonting betydelsefullt, men i slutändan försvinna i mängden inlägg postade av människor som vill exakt samma sak. Trots att sociala-medier har vidgat sätten att uttrycka eller marknadsföra sig själv, så upplever jag att det ändå känns som vägarna blir smalare och smalare och när ens feed fylls upp av 100 stycken unika skapare resulterar det istället till att ingen blir unik. Behöver man sälja ut sig själv för att nå sitt mål eller finns det andra vägar? Typ det handlar låten om.
Skulle du säga att låten är representativ för vad vi kan förvänta oss av fullängdaren?
– Nja både och… eller jag tycker det. Skivan är fånigt genomtänkt för en debut vill jag påstå och alla låtar är där de är av en anledning. Ingen bryr sig? är den första låten som jag skrev till skivan och den fick mig att utforska delar av mig själv och mitt skapande som ledde till att jag bestämde mig för att skriva denna platta. Men liksom låtarna själva så är albumet lekfullt, texterna får vägleda soundet och produktionerna till det färdiga resultatet. Min identitetsångest är ett slags tema för skivan vilket jag har försökt få fram även i produktionerna… säkert på gott och ont. Någonting som jag väl egentligen inte bör säga är att jag har fått sagt till mig av skivbolags personer att albumet är för spretigt vilket är en åsikt som jag kan förstå. Nu låter det som att skivan är doppad i en slags genrelös LSD-röra. Så vill bara understryka att allting är fortfarande svensk-pop, men presenterat i lite olika kläder.
Hur har tankarna gått när det gäller artwork och cover till singeln?
– Färgtemat har alltid varit skrivit i sten men själva bild-plåtningen kom till rätt random. Jag har under senare tid fått ett stort intresse för foto och film, men skulle ändå kalla mig en newbie inom båda områdena. Bilden är tagen i mitt sovrum och jag planerade aldrig samtidigt som jag plåtade att den skulle skulle bli coverart för denna låt. Jag ville bara testa lite funktioner i kameran med olika ljussättningar. Men sen så fastnade jag för den här bilden och mitt huvud började ofrivilligt sammankoppla den med den här låten. Om man får lov att låta pretentiös så speglar den utsuddade bilden på mig själv den mer konstgjorda och inte helt sanna personen som jag (och många andra) väljer att visa på sociala medier för ens kära publik.
Ingen bryr sig? presenterar en lekfull produktion och explosiv ljudbild, hur har du kommit fram till att det är så det ska låta?
– Ljudbilden växte fram väldigt naturligt. När vi spelade in kören t.ex. så hittade jag plötsligt nya ideér för gitarren, och när vi spelade om gitarren så blev jag inspirerad att göra någonting annat med basen. Sen så är jag ett allmänt fan av lekfullhet i produktioner där lyssnaren kan hitta nya element och detaljer i låten för varje lyssning, som en Wes Anderson film.
Samtidigt så är det inte riktig sanning eftersom att jag jobbade med den här låten från och till i ca 3 år och hjärnspökena tyckte lite för ofta att den inte var helt färdig. Men det lekfulla och explosiva har nog alltid varit grundtanken.
Jag hör lite Daniel Adams Ray inspiration, är jag helt ute och cyklar?
– Det har du säkert rätt i. Det är i sådant fall ingen medveten inspiration men med tanke på att Svart, vitt och allt däremellan var min absoluta anthem-skiva i mellanstadiet så skulle det inte vara konstigt om den känsla Daniel förmedlar har smugit sig in i mina låtar på ett sätt eller annat.
Vilka har du med dig på kör för att skapa den snygga dynamiken?
– Den vackra kören kommer från artisten och min kära vän Lovis Lundqvist (artistnamn: LOVIS). Det är sjukt för mig att tänka att Lovis röst en gång i tiden inte existerade på låten. Hon lyfte verkligen låten till nästa nivå och jag är så otroligt tacksam att jag fått jobba med henne på denna låt och kommande låtar. Lyssna på hennes musik, den är toppen!
Var hämtar du inspiration ifrån när det gäller sound?
– Svår fråga. Inspirationen kommer från så många olika håll och hörnor, samtidigt som den inte kommer från någonstans. När jag skriver eller producerar musik så försöker jag medvetet att inte dra inspiration från ett särskilt håll, utan jag låter istället det som kommer få komma. Med det sagt så ljuger jag något otroligt om jag påstår att jag inte inspireras från annan musik. Keyboardisten och producenten Samuel Starck beundrar jag mycket, hans produktioner har jag verkligen suttit ner och försökt analysera just vad i hans proddar jag älskar så mycket som jag gör. Men sammanlagt är väl inspirationen nån röra som finns där i hjärnan efter 20 års intryck från Kate Bush, Kent, Bowie och mycket där emellan.
Kommer du ihåg ditt allra första möte med musik, om jag berätta gärna?
– Önskar jag hade ett coolt och emotionellt minne jag kunde dela med mig av. Men pågrund av att min musiker till pappa alltid varit en musikälskare så har ljuden liksom konstant funnits omkring mig. Jag har ett starkt minne av att jag som barn sprang runt på förskolan och skrek/sjöng Green Day utan att ha någon aning om vad låtarna eller orden innebar. Det ledde till att jag som 4 år ropade ut en massa olika f-bomber som pedagogerna senare fick ta upp med mina föräldrar i ett allvarligt utvecklingssamtal.
Om du fick ge en yngre version av dig själv ett tips kopplat till musiken vad skulle det vara?
– Det enda jag skulle kunna säga är nog ”Lycka till!”
Det var ett tag sedan du släppte musik sist, vad har hänt sedan vi hörde från dig sist?
– Ryssland började bomba Ukraina, högern är poppis och det är revolution i Iran. Förutom det så har jag jobbat på att färdigställa mitt kommande album och har haft det i högsta fokus. Sen så studerar jag tredje och sista året på Kungliga Musikhögskolan i inriktningen musikproduktion.
Om du får drömma, vart ser du din karriär om tre år?
– Om jag hade det häftiga Zara Larsson-självförtroendet så skulle drömmen vara en Sverige-turné efter att ha släppt mitt andra (eller tredje) album. Men den mer down to earth drömmen är att jag har hittat en publik som uppskattar det jag gör och är ivriga att få höra mer. Ett & annat gig på diverse medelstora lokaler och spela förband till typ Thåström. Om det är dit jag har nått om 3 år så har en dröm slagit in för att kunna lämna plats till nästa dröm.
– För att fira släppet av Ingen bryr sig? kommer du spela live, vad är det bästa med live enligt dig?
– Tippat svar men det är ändå mötet med publiken. Det är svårt att toppa känslan av att visa upp ett projekt man har jobbat på länge och är stolt över framför en publik som är intresserad av vad man har att erbjuda. Låtarna hittar också ett nytt liv när de presenteras i ett live-format. Som åskådare så älskar jag nerven och förutsägbarheten som kan finnas live men som oftast saknas på ett album.
Avslutande fråga, vilken är den låt du lyssnat mest på senaste veckan?
– Drive av den danska duon PRISMA, har gått på repeat de senaste dagarna.
För den som älskar att dansa, så finns nu även en EP med tre remixar på Ingen bryr sig.
Här hittar du Benjamin Mjönes funkiga remix, Lucas Hidegs mer klubbiga version, samt Le Una Me lekfulla elektro. Allt avslutas med en liveversion av låten. Med andra ord, så är det mycket valuta för (streaming)pengarna.
Följ Elias Emanuel på sociala medier.
