Högaktuell med både EP och flertalet spelningar är den numera Göteborgs baserade Boy In Space en kreatör som går sin egen väg. Med fallenhet för hookiga melodier och livsfilosofi om att ”poplåtar ska skrivas på 30 minuter” är det inte så konstigt att sångaren spottar ur sig hits. Komplexa beats varvas med luftiga vokaler och jag kan inte annat än kapitulera för musikskaparens talang. Strax innan spelningarna i Stockholm och Göteborg ringde vi upp Robin Lundbäck aka Boy In Space för att prata mer om nya släppet, tankar kring musik och framtiden.
Aktuell med nysläppta BACKYARD. Hur har responsen varit på låtsamlingen nu när det gått en tid?
– Det har faktiskt varit över förväntan. Jag har de trevligaste fansen och följarna på nätet för jag får alltid respektfull respons. Helt ärligt går jag och väntar på hatkommentarerna som alla andra råkar ut för. Men än så länge inget annat än positivitet. Det är så lättillgängligt med åsikter idag, allt går att se i kommentarsfälten och lyssnarna kan skicka privat DM om ens låtar. Men även YouTube är ett grymt forum för åsikter och återkoppling.
Vilken skulle du säga är din starkaste plattform att verka på?
– Jag skulle säga YouTube och Spotify. Det är iallafall där jag har flest följare. Men där är samtidigt svårt att nå ut på Spotify då man inte kan ha en lika kommunikativ relation med sina följare som på andra plattformar. Egentligen borde Spotify ha ett litet kommentarsfält eller någon slags interaktion så det blir mer personligt. Tänk om man hade kunnat ha en homepage på Spotify där följarna kan få lite updates från deras favoritartister.
Väldigt bra idé! Förra året kom FRONTYARD. Hur skiljer sig de två EPna från varandra?
– Hela konceptet bakom den här EPn är två sidor av ett hus. Framsidan är alltid den man vill hålla ren och städad eftersom det är vad som visas upp. Så på FRONTYARD körde jag den klassiskt polerade pop-stilen som samtidigt är det jag är mest safe i. BACKYARD blev i motsats mer experimentellt där jag försökte utmana Boy In Space soundet för att doppa tån i andra pooler. Det är såklart fortfarande väldigt mycket pop, men det är något mer mystiskt och lite mer melankoliskt. Vilket samtidigt blir symbolen för den skitiga bakträdgården med tillhörande sophög och kompost.
Berätta lite om tillhörande omslag, hur föddes idén till att det skulle vara illustrerat och vem har ritat?
-Jag tycker omslagen talar sina tydliga språk på två olika sätt. Jag har definitivt en tanke med allt jag gör och börjar tänka visuellt i ett tidigt skede. Framförallt för att jag tycker det är roligt med det visuella och hur man får fram budskapet så tydligt som möjligt. Så konceptet med omslagen började vi trassla med i ett tidigt stadie där jag fick inspiration via ett konto jag följer på Instagram av en artist som heter Beabadoobee. Hon hade ett fräckt illustrerat omslag gjort av en sjukt häftig konstnär. Så vi hörde av oss till konstnären via zoom och tog det därifrån.
Berätta, hur kom idén till dig att det skulle bli ett tvådelat släpp?
– Jag hade ett bildspel i huvudet av ett suburban område där allt var tillrättalagt, men om man grävde bakom fasaden var det inte så perfekt. Det finns faktiskt ett område i Alingsås som heter Ängabo, vilket är det där typiska idylliska radhusområdet där mannen klipper gräset och frun hänger tvätten. Utifrån den vision tog jag det vidare med hjälp av mitt team. Från början ville vi dra det så långt att vi skulle sektionera låtarna till olika rum så som vardagsrum och kök osv. Men tillslut enades vi om att framsida och baksida är komplext nog.
Vilken låt var klar först och satte soundet för BACKYARD EPn?
– Jag skulle säga att Slide var en av de låtarna som satte tonen. Men även Downtown Juice. Vissa låtar hade bara den där tonen av melankoli som passade bättre för BACKYARD.
Vilka sound har du utforskat för att skapa den här EPn?
– Jag har hamnat i en 90-tals rockperiod där jag lyssnat mycket på The Smashing Pumpkins, Nirvana och mycket grunge. Jag tror till och med att man kan höra det i vissa melodispråk bland mina låtar, speciellt inspirationen från Nirvana. I låten Slide gjorde vi till och med en tribute i musikvideon. Jag spelar vaktmästare och blir insugen i en drömvärld med mycket Kurt Cobain influenser. Alltifrån gitarren, till urtvättade Levis 501 och nyckelkedjan. Just rock-inspirationen tror jag kommer från min pappa, dock inte grungen. Vilket kanske är anledningen till att hans rebelliska son älskar den så mycket (haha).
När vi ändå pratar sound så har du ett som bär på väldigt mycket R&B. Hur har du kommit fram till att det är såhär Boy In Space ska låta?
– Det jag gjorde med Boy In Space var att ge mig själv utlopp för det jag inte kunde göra via JTR med mina brorsor. Så när vi bestämde oss för att inte ha kvar gruppen fick jag fria händer att göra precis vad jag ville. Det kändes lite som att stå i ett helt vitt rum där jag hade penslar, färg och staffli och kunde måla precis vad jag ville. Därigenom började jag även utforska det lite mer dystra tonerna, vilket var sjukt kul! Vilket samtidigt är hel poängen med Boy In Space, tycker jag inte att det är kul kan jag lika gärna skita i det. Så numera gör jag låtar som jag är taggad på. Jag vill vara mitt största fan. Varje gång jag släpper en låt ska det kännas som att jag vill lyssna på den tio gånger direkt. Det var också först när jag började göra något som jag själv älskade som folk faktiskt blev intresserade på riktigt. Även om JTR var jättekul att göra ihop med mina bröder fanns det inte någon rejäl grund att stå på. Med mitt egna projekt är jag fortfarande 100% pop, men min ambition är att inte försöka vara så tuggummipop och genomskinlig utan hålla det mer intressant.
Din första singel var Goodbye hur skulle du säga att du utvecklats som låtskrivare och artist sedan dess?
– Jag försöker inte analysera så mycket, men jag skulle nog säga att jag blivit lite mer finslipad och har en bredare kunskap när det kommer till texter. Jag har aldrig varit i världen av att försöka övertänka saker för mycket. Då tappar pop sin charm. Enligt mig ska pop vara det spontana och något man skriver på 30 minuter. Speciellt när det kommer till melodi. Men därigenom blir även popen komplex då trovärdigheten ska lysa igenom det enkla.
Dina låtar sträcker sig sällan över tre minuter, är detta ett medvetet val eller något som bara fallit sig naturligt?
– Det har nog väldigt mycket att göra med vad jag lyssnat på tidigare. Innan har jag hört mycket på Juice WRLD och XXXTENTACION den sistnämnda släppte en låt under två minuter, vilket jag tyckte var helt underbart! Liksom Seaside av The Kooks som också är två minuter. Så just längden på en låt är något som fascinerar mig. Ibland tycker jag att bryggor kan bidra till att det känns som man trycker in för mycket i helheten. Särskilt idag när lyssnarna har ett kortare attention span är det viktigt att håla det tydligt. Men det kanske beror på mig också, jag kanske har dålig attention span (haha).
Finns det någon musikalisk genre du inte skulle vilja utforska som Boy In Space och i så fall varför?
– Som Boy In Space ja, men samtidigt är jag inte den artisten utan det är något jag skapat. Men som Robin Lundbäck hade jag nog kunnat utforska väldigt mycket, den enda svåra genren jag ser är väl jazz. Där släpper man verkligen alla gränser och ramar. Man kan inte ens stava till ram om man spelar jazz (haha). Därtill även techno. Det händer alldeles för lite i den genren, allt är så förutsägbart och mönstret är så trista och monotona.
Om vi kikar in på dina spellistor på Spotify vad är den mest oväntade låten vi finner där?
– Nu senast har jag lyssnat jättemycket på är I Got It From My Mama av will.i.am. Den är så jäkla hittig. Men även Jackson Browne som är mer 70-tals americana och odödliga Lynyrd Skynyrd därtill vår fantastiska Cornelis Vreeswijk som jag tillbringade en hel sommar med att lyssna på. Själv är jag uppvuxen med banden kring 2000 som exempelvis blink-182. Ett band som komiskt nog hämtat inspiration ifrån The Smashing Pumkins som jag också lyssnar på numera. Musik är lite som att lägga pussel och förstå ursprunget och att sound går i cykler och trender.
Om du fick välja en artist att äta middag med vem skulle det vara och varför?
– Jag tror att det hade blivit Dave Grohl, han verkar skön och samtalen hade nog inte blivit så pretentiösa utan fokus hade blivit musik. Knäcka några bärs och prata som avslappnade människor.
Du skriver och producerar även stora delar av din musik själv. Vad är det lättaste kontra svåraste att skriva och producera sin egen musik?
– Jag tror det kan vara jättebra att sitta i olika sessions för att lära känna andra producenter. Det är så du breder ut din kunskap. Men är det uteslutande sessions med andra man gör kan det snarare bli så att man tappar bort sitt eget sound och sitt melodispråk. Så en mixa av eget skrivande med sessions känns som det allra bästa. Mitt tips är dock att jobba mycket med en och samma producent så att man formar sitt sound och hittar det som är unikt för artisten. Jag har skrivit jättemycket med DREAMDNVR, som egentligen heter Philip Tillström och där har vi kunnat pinpointa vilka låtar som är Boy In Space för att vi känner till soundet så väl.
Om vi tittar lite på de samarbeten du gjort så är ett av dem med Alan Walker. Hur blev det samarbetet av?
– Det var faktiskt hans team som hörde av sig till mig för att de älskade min röst och vad jag gör. Allt var ganska förspänt och de hade förslag på låtar och jag fick hoppa in och testa lite vokaler där Paradise tillslut fastnade. Han är verkligen på en helt annan nivå så det var ett skitfett samarbete.
Hur kom det sig att du gjorde en cover på Forever Young?
– Jag har älskat den låten sedan jag var liten så det var en rolig låt att ge ut. Jag hade gjort en tolkning på den i ett ganska tidigt skede av Boy In Space med en mellotron. Så vi lyssnade tillbaka på den en dag i studion och bestämde oss för att slipa till den versionen och släppa något fräscht. Vilket i sig är otroligt bra för då når man en helt ny publik som älskar den låten och lyssnar därför.
Nu är det dags för lite spelningar. Så jag måste fråga, har du några ritualer eller tix innan du ska upp på scenen?
– Det är nog bara konstiga tankar att jag kommer glömma alla texter och skita på mig på scenen (haha). Jag brukar inte göra något jättekonstigt innan, men jag blir väldigt tyst och tillstängd. Hade jag varit i det tillståndet hela tiden hade jag nog varit väldigt tråkig att umgås med.
Vad kan du lova publiken som kommer till Göteborg ikväll för att se dig?
– Jag kan utlova trevlig musik och en nice show. Det blir inte för knussligt utan jag kommer spela nice musik och lira mycket gura för första gången. Men inte på ett trubadur-sätt utan mer så man får ett sväng i det. Gillar man livemusik och popmusik så uppmanar jag att gå! Men även de som inte är popfantaster kan nog finna lite inslag av rock och tidigt 2000-tal i min musik. Så alla är välkomna!
Vad är det bästa tipset du kan ge till andra musiker som vill lyckas med sin musik?
– Fokusera på musiken, det handlar så mycket om följare idag. Det är en sak att få ögat på sig i en sekund, men att hålla kvar det krävs att man är duktig på det man gör. Gå upp varje dag och gör något är mitt bästa tips. Tveka inte på om du ska göra saker eller inte. Älskar du det så gör det bara! Har det den kvalitén som folk uppskattar så kommer folk gravitera mot en naturligt och då behöver du inte göra bakåtvolter på Tik Tok för att du ska få en stor låt. Lite som med bra mat, hör man att det är bra går folk dit. Tänk även så med musik, gör en bra låt och snöa inte in för mycket på en låt, utan skriv hela tiden. Gör färdigt och gå vidare.
Avslutande fråga. Vad händer framöver?
– Jag ska ut mer och spela mycket mer, letar efter ny studio i Göteborg samt åker fram och tillbaka till Stockholm en hel del för olika projekt. Önskan är att kunna gräva in mig i vinter i min studio och skriva deppiga melodier, det är vad jag gör bäst.
