Bortsett från att albumet faktiskt släpps idag är den mest debatterade frågan på sociala medier om fenomenet Billie Eilish kan göra om samma monumentala framgång med uppföljaren som debuten When we all fall asleep, where do we go? Någonstans är det tyvärr väldigt talande för dagens musikindustri. Istället för att fokusera på musiken börjar folk direkt spekulera i siffror. Men ska vi tala siffror så är realiteten sådan att artisten i veckan slog sitt eget rekord för mest förbeställda album någonsin på Apple Music 1. Det vittnar någonstans om den urkraft som hon faktiskt är. Men vet ni vad, jag struntar faktiskt i siffror och fokuserar på musiken istället, det är trots allt för konstnärskapet och uttrycket den här bloggen verkar.

Billie har själv i flera intervjuer och på sociala medier sagt att den här samlingen låtar är det bästa hon någonsin gjort och är otroligt stolt. Jag håller absolut med, låtarna visar på en stor mognad och trots att soundet är snarlikt hennes signum, får vi ännu mer twistat åt blues och jazz-hållet. Egentligen är det faktiskt helt fantastiskt att en så ung person kan rymma så otroligt mycket av 40-talet. Något hon manifesterade ännu mer när hon tidigare i år klädde omslaget på British Vouge och såg ut som en lyxig pinuppa med sin specialsydd Gucci-korsett.

Helt producerat och skrivet med hennes bror FINNEAS är det nya albumet ytterligare ett bevis på att rå talang inte behöver ett team på ett 10-tal låtskrivare. Sådär jag sa det, ibland känns det som att artister som plockar in en drös av lyriker förlorar sin identitet. Billie är helt sann mot sig själv och det hon säger kommer direkt från källan. Bara där är hon värd applåder. 

Med Happier Than Ever känns det som att Billie är beredd att lämna den EMO-era hon klöst fast i med sina ikoniska 10 centimeter långa naglar. Detta är mer ärlig, känslomässigt naket och vittnar om en mogen kvinna. Och någonstans där är det faktiskt hela albumet inleds, med låten Getting Older. Märk väl att hon i skrivande stund är 19. Men under de två senaste åren har artisten genomgått monumentala förändringar. I texten hör vi stjärnan sjunga om att hon har lagt mycket ansvar på sina axlar och att musikskrivandet som hon älskar nu mera blivit reducerat till ett yrke där hon är en simpel anställd. Titeln Happier Than Ever blir omedelbart en satir då Billie ärligt och öppet säger att detta är något hon intalar sig för att stå ut med tillvaron. Blickar vi några låtar in på albumet lättar artisten återigen kraftigt på hjärtat och på Not My Responsibility talar hon öppet till alla om det kroppshat, ifrågasättande om mode och hat för musikstil hon fått utstå. Och tonen är faktiskt något annorlunda än i When we all fall aslee, where do we go? Där lekte artisten med hedonism, skräck och kärlek. Hennes tunga var fastnhäftad, vänner begravda och döden lurade runt hörnet. På nya albumet är allt något mer lågmält. Men samtidigt tycker jag det är helt rätt att inte göra en copy-paste. Låtarna Youre Power och Getting Older handlar båda två om sexuellt tvång. Men albumets primära ämne är berömmelse och dess negativa inverkan på personen i stormens öga. Stalkers lurar, relationer blir förstörda, integritet invaderad och en ständig oförmåga att stänga av den allmänna massans åsikter om hennes personliga liv. Även på Happier Than Ever som i grunden är en kärlekslåt. Sipprar temat in och Eilish undrar om hennes flört har läst intervjuerna samt får panik att de avslöjar allt om henne på internet. Men som låt att betrakta. WOW! Vilken total förlösning Happier Than Ever är. Och för en artisten som oftast sjunger lågmält och viskand får vi här My Chemical Romance och storartad arenapunk/rock.

I stora drag följer musiken och sången föregångarens ton. Sången svänger mellan allt från att mumla och viska till att bli finurlig jazz med skickliga toner. Viktigt att betona är dock att albumet aldrig tappar känslan av intimitet och produktionerna är inget annat än lysande elektroniska uppvisningar. Det känns fortfarande som att mycket av låtarna är gjord för hörlurarna snarare än att spelas högt på sociala tillställningar. Men kanske är det just så artisten vill upplevas. Därmed inte sagt att albumet inte gömmer en hel del smarta produktionsval, för det gör det definitivt. Snygga fägringar av gitarr och piano arbetar sig subtilt in i låtar som Male Fantasy, Youre Power och my future. Vi får även tecno-inspirerade ljudmattor som i Oxytocin där tempot och vissa av ljuden känns igen från tidigare album. Men framförallt är det Billie Eilish röst som hela tiden används som ett instrument. Ett lysande exempel på detta är i låten GOLDWING där lagren av stämmor skapar en änglalik kör och därefter används som voice-chops under resten av tracket. För mig är det få spår som lyckas nå upp till bury a friend, kanske att NDA eller titelspåret Happier Than Ever med sin gradvisa uppbyggnad nosar på samma soniska fyrverkeri. Men samtidigt, jag skulle inte jämföra!

Att lyssna på popstjärnor som klagar över att vara just popstjärnor är ett vedertaget grepp nu mera. Och i all ärlighet kan det ibland bli lite enerverande. Men all respekt för att livet i rampljuset inte alltid är lätt, samtidig som det i många fall är ett privilegierat liv. Billie Eilish lyckas dock helt klart finna en fin linje mellan självömkan och att anspela på känslor som bär på en stor igenkänningsfaktor. Men det finns en växande debatt kring att Billie inte längre skulle vara en av de hon förlikar sig med. Många fans menar att den enorma framgången har gjort att hennes texter inte längre talar till jämnåriga. Jag kan dock inte riktigt hålla med, absolut Happier Than Ever problematiserar kändisskap och det är en mycket mer självsäker Billie som presenteras. Något vi specifikt hör i my future och Billie Bossa Nova. Men är det inte just utveckling hos en artist som vi älskar att se. Och kom igen, om du är sexton år och blir megastjärna så kan man inte bara förväntas ha alla redskap för att kunna tackla vad som kommer med det. Så låt henne sjunga om detta. Vad skulle Lady Gaga vara om hon inte börjat sjunga om just kändisskap?

Likt många uppföljare till album är detta ett make it or break it moment. Det är här det avgörs om Billie Eilish kommer förbli pop-världens mörka drottning eller falna och avsättas från tronen. I mitt tycke påvisar i alla fall Happier Than Ever att hon helt klart är här för att stanna och det är LÄNGE. 

Bäst: Typ alla spår! 

Sämst: Möjligtvis Billie Bossa Nova om jag ska välja något. 

Här kan du även kolla in musikvideon till titelspåret Happier than ever. Videon är regisserad av sångerskan själv.