Jag har alltid varit ett stort fan av Danny Elfman sedan hans började komponera filmmusik till Tim Burtons olika filmer på 80-talet. Det var främst Beetlejuice från 1988 samt Scrooged från samma år (dock inte samma regissör) som fick mig att inse vilket musikaliskt geni Elfman var.
Hans musik var ofta mörk, rytmisk och samtidigt lekfull. Han var kanske inte lika lysande på tematisering i musiken som John Williams, men hans balans mellan klassisk komposition och pop var något jag fastnade för. Speciellt filmmusiken till de två första Batman-filmerna är fantastiska och Edward Scissorhands måste väl anses som hans absoluta mästerverk i hela karriären.

Men Elfman började inte med filmmusik. Han började som sångare och låtskrivare för sin brors teaterprojekt The Mystic Knights of the Oingo Boingo. Det var 1979 som gruppen blev mer ett new wave-band och kortade ner titeln till Oingo Boingo.
Bandet var i början mer punk/ska men utvecklades under åren till mer pop och blev överlag ett kultband i USA. Framförallt blev gruppen mer och mer känd då Elfman använde gruppen i de olika filmer som han senare komponerade musiken till. Bland annat gjorde gruppen ledmotivet till John Huges film Weird Science 1985 och året därpå var de även med i komedin Back to School, till vilken Elfman även komponerade musiken.

Med min funna kärlek till Elfmans filmmusik började jag såklart även utforska hans gamla band. Låten som jag mest fastnade för var låten Skin från albumet Dark at the End of the Tunnel från 1990. Albumet i sig var mer vemodigt denna gång och hade inte riktigt den något galna känslan som de tidigare albumen hade och just Skin i sig drar mer åt melodisk rock i stil skulle jag säga och själv tycker jag arrangemanget och harmonierna är galet snygga i låten. Sedan tror jag att den mörka känslan i låten skulle passa fans av Kent.
Om du inte tidigare lyssnat på Oingo Boingo tycker jag definitivt det är dags att stifta bekantskap med dem här i bloggen.