Man tror att man har koll på en grupp och det visat sig sedan att man uppenbarligen inte hade en aning om vilka storverk gruppen var kapabel till.
Jag fick upp ögonen för Las Vegas-bandet The Killers med Jacques Lu Cont’s Thin White Duke Mix av singeln Mr. Brightside 2004. Originalet i sig var bra indiepop, så var den andra singeln Somebody told you. Röjig tonårsindie som inte på något sätt egentligen stod ut för mig. Utan det var kul att sjunga under SingStar eller ha som festmusik. Men just den där remixen var något annat. Den tog den där indiepoplåten och gjorde den episk. Bara den inledande synthslingan och hur produktionen liksom byggdes upp gav mig gåshud. Det var också första gången som jag på allvar fick upp ögonen för Stuart Price.
Jag hade sedan tidigare hans album Darkdance från 1999 som han släppte under namnet Les Rythmes Digitales för att rida på den franska elektrovågen som då svepte över musiklandsapet. Senare kom jag även att älska singeln Jacques Your Body (Make Me Sweat) som släpptes 2005. En låt som var helt galet lekfull och sjukt svängig, så har du inte hört en tycker jag du ska ta tiden att göra det.
Men som sagt, remixen på Mr. Brightside var något helt annat. Det var inte någon som försökte göra Cassius och Daft Punk, utan det var ren och skär pop. Episk pop. Magisk pop. Jag minns att remixen gick på repeat hemma. Jag kunde inte sluta lyssna på den. Den var så… perfekt.
Snabbspolning till 2008.
The Killers hade med åren blivit allt större. Efter debuten kom albumet Sam’s Town som egentligen satte The Killers på kartan som ett stark singelband, men ett halvbra albumband. Jag älskade låtarna When we where young och Read my mind, som sedan även remixats av inga mindre än Pet Shop Boys för singelreleasen. (Samtidigt så var hela albumet i sig en bra trea, typ). Det är egentligen här som brickorna faller på plats.
The Killers sångare Brandon Flowers älskar pop. Han älskar Pet Shop Boys och kommer under åren framträda en hel del tillsammans med den brittiska popgruppen.
Det är också nu, inför bandet tredje album som de väljer att gå mer från indierocken från de två första albumen till den rena poppen.
Första singeln från bandets tredje album Day & Age är Human. Denna gång är det Stuart Price som står som producent för hela albumet tillsammans med gruppen.
Likt Stuart Price remix på Mr. Brightside fyra år tidigare inleds låten med den förväntansfulla pulsen. Gitarren som pumpar och Flowers sjungades på refrängen. En minut in i låten exploderar allt. Det är som himlen över en amerikansk stad under fjärde Juli. Den förväntansfulla inledningen har övergått till pumpande arenapop. En produktion som får U2s Where the streets have no name och City of blinding lights att kännas så små för att vara arenalåtar. Human blev inte bara The Killers finest moment, det blev också låten som för mig på något sätt definierar en bra arenalåt. Kommer man i närheten av Human så har man i min bok gjort en helt magiskt bra poplåt.
Human blev en stor succé för The Killers när den släpptes hösten 2008. I poplandet Storbritannien hamnade låten på en tredjeplats, medan norrmännen älskade låten och köpte den så den hamnade på förstaplatsen där. Här i Sverige hamnade den på en ärofylld fjärdeplats.
Dock blev låten inte lika stor i USA. Eller den blev stor i vissa sammanhang, men på Billboard Hot 100 hamnade låten faktiskt bara på plats 32.
Hade någon frågat mig om The Killers skulle göra stordåd efter att jag hört debutalbumet Hot Fuzz hade jag definitivt sagt nej. Men det behövs en stor portion pop, en i grunden sjukt bra låt och en fantastisk producent för att skapa mästerverk. Human är definitivt The Killes absoluta mästerverk.
