Lite kul är det allt.
 Jag var en av de första som intervjuade Miriam Bryant när hon precis släppt sin debutsingel Finders keepers. Långt innan hon blev världskändis tillsammans med Zedd eller folklig i Så Mycket Bättre.
Så det är kul att vår väg än en gång korsas här på hemmaplan under Way Out West.

En spelning som är lite som ett livstecken mer än en promotion-turné. Det var ju ett år sedan Bryant släppte EP:n Bye Bye Blue (med P3-hiten Black car som dragplåster, som hon idag framför både på svenska och engelska) och sedan dess har det varit ganska tyst om sångerskan.

Det jag gillat med de spelningar jag sett med Miriam är hennes mellansnack. De flummar ut sådär härligt och knyts ändå ihop det hon säger på ett mirakulöst vis. Det är underhållande och som sagt, det är lätt att gilla henne. Det känns som en person som man gärna tagit ett glas vin med. 

Vin blir det mycket när konsertnerverna slår in. Fler gånger kommer frågan var alkoholen är och helt plötsligt kommer hon glad i hågen fram med ett platsglas vin och sedan en hel flaska. 

Jag vet inte riktigt vad det är idag, men det är något som skaver med konserten. Det blir väldigt mycket snack om att livet går åt helvete och att allt är med- och motgångar.

Visst, hon har fortfarande låtarna och rösten och idag är hon verkligen Midsommar-fin. Hon får oss alla att jubla när Markus Krunegård kommer upp på scenen för ett sjunga Oaoae vi är förlorare.
Vi älskar när hon berättar om musikerna på scenen och hur hennes syster fyllde år i går, eller när Frälsningsarmén kommer upp på scenen för att vara med och spela Ett sista glas som avslutning.

Jag blir extra glad när fantastiska Rhys (som är en av Miriams körtjejer för konserten) får sjunga Raised in rain. Det är ett fint ögonblick för konserten.

Men som sagt. Något skaver för mig. Det blir liksom inte den där triumfen som återvändare till hemstaden som det borde vara, och det är så himla synd. För är det någon som borde ta Slottsskogen med storm så är det just Miriam Bryant.