I år är jag inte med på Melodifestivalsturnén. Så jag ser allt tillsammans med er andra framför TVn live. Men det är ganska trevligt det också. Jag har ju en ganska skön soffa.
Vad kan jag säga om årets första Melodifestival då? Tja, jag tycker att David Lindgren ändå är en bra programledare. Han kan vara spontan och känns som en säker värd vilket jag tror kan gynna programmet. Speciellt efter ifjol när det blev stor slagsida på kvalitén med en mysfarbror som inte kunde manus (eller förlåt: vilket manus?) och sedan en enligt mig duktig Clara Henry samt en Lindgren som växte med varje avsnitt.
Visst, det är inte ett superkul och smart manus efter ett avsnitt, men det är balanserat. Jag gillar det. Hellre såhär än halvtaskiga skämt som inte går hem.
Då är det värre för mig och Fab Freddie. Har svårt för skrikiga folk och detta var en sådan desperation av ”se mig” begär att det blev snudd på tragiskt. Jag vet inte om en flamboyant side kick är det bästa för Melodifestivalen. Det känns så… stereotypt på ett ganska dåligt sätt. Någonstans är jag som homosexuell säkert målgruppen för det, samtidigt som jag inte är det i och med att jag är typ 35 år för gammal. Det blir bara skrikigt och fel för mig.
Men, som med allt inom Melodifestivalen. Det brukar bli bättre med tiden och jag ska inte döma ut Freddie helt än. Jag ger honom en chans till.
Dock gillade jag Sverigeboxen, när folk från värdstaden karlstad fick prata lite. Det var väl en av de få gångerna de faktiskt utnyttjat staden de faktiskt är i (om än väldigt lite). De tidigare åren präglade ju inte värdstaden programmet ett dugg och allt kunde egentligen ha spelas in på ett och samma ställe. Enda fördelen är möjligen att engagemanget från publiken är större på en mindre ort än säg i Solna.
Så mer lokalt innehåll från varje stad säger jag.
Musikmässigt så tyckte jag Sigrid var lite svajig live, men en helt okej låt som borde funka bättre på en streamingtjänst än i Karlstad. Att hon kom till andra chansen var rättvist. Inget snack om saken.
Sjukt kul att John Lundvik gick direkt till final med sin John Legend-ballad. Han har en grym röst och även om det mer lutade åt Andra Chansen för mig persoligen, så tyckte jag det inte var mer än rättvist. En bra röst och låt (om än inte superspännande låt) borde premieras i en tävling om just låtar och sång.
Dock väldigt förvånad över hut tråkig Kamferdrops låt var.
Visst, jag hade väl inga höga förväntningar. Låtarna efter Jag trodde änglarna fanns har väl inte riktigt känts som varesig roliga eller något som stack ut, och nu kan vi väl på allvar sortera in henne i kategorin One hit wonder och gå vidare.
Min stora överraskning för deltävlingen var dock Renaida och hennes singel All the feels. Modern poplåt som verkligen kändes 2018. Bra röst och låt, som jag trodde skulle klara sig direkt till final. Men en andra chans är jag och antar jag även Renaida helt nöjd med. Bättre än en sjätteplats i Idol i alla fall.
Att Benjamin Ingrosso gick direkt till final med den låten och det sjukt snygga 80-tals / VHS-aktiga numret var väl ingen tvekan om. Tyckte nog att låten var bättre i fjol, men Dance you off kommer gå långt även i Friends känns det spontant som. Den har vuxit till sig ännu mer innan Mars.
Lite elakt av Björkman att sätta Benjamin mot Edward Blom in i det sista, men jag får ju säga att det var tur att inte en plojlåt gick vidare till varesig andra chansen eller finalen.
Mellanaktsnummer behöver vi inte ha i själva tävlingen också…
På tal om mellanakt. Jo, jag gillade Ebbots tolkning av Sånt är livet. Det blev väldigt Ebbot:aktigt, och det slog mig att jag alltid tänker på John Grant när jag ser honom. Både att arrangemanget på musiken ibland kan likna varandra och att de har lite samma utstrålning.
Men som sagt. Nöjd med kvällen överlag. Bra resultat och ett program som har alla förutsättningar att höja sig ett snäpp redan i Göteborg nästa vecka.
