The Head and the Hearts musik skulle kunna beskrivas som en modern tvist på Fleetwood Mac . De är ett amerikanskt folkband som blev till 2009 och bandet består av de 6 medlemmarna Chris Aasche , Josiah Johnson , Jonathan Russell , Charity Rose Thielen , Kenny Hensley och Tyler Williams . De släppte sitt självbetitlade debutalbum 2011 och fick framförallt stor framgång med singeln Lost In My Mind som nu har över 54 miljoner streams på Spotify. Andra albumet Let’s Be Still släpptes 2013 och även det albumet slog stort och nådde plats 10 på Billboard 200 Albumlistan.
Efter cirka 5 år av turnerande valde bandet att ta en paus. Tyler berättar att bandets spelning på Red Rocks i Colorado 2014 var ett tecken på att det var dags för lite ledighet: ”Det var verkligen slutet av en era, vi nådde det målet och sa, okej, nu tar vi en paus”. Gruppens paus ledde dem ut på äventyr skilda från varandra, allt från kung-fu i Kina till volontärarbete i Haiti.
2015 gick bandmedlemmarna ihop igen och började på nytt för att skriva och skapa musik. 9 september 2016 släpptes tredje albumet Signs of Light , ”Det är ett soligt nytt album, en massa hopp” berättar Charity. I nya albumet ingår låtar senaste singeln All We Ever Knew och Library Magic . Bandet är nu ute på Europaturné och är bokade för Coachella i Los Angeles i april.
Starten på turnén var i Oslo dagen innan Stockholmsspelningen på Kägelbanan den 15 januari. I samband med deras spelning i Stockholm åkte jag för att träffa dem och prata en stund. Efter att jag suttit och väntat en stund i lougen kom fyra av de sex medlemmarna, pigga och glada efter att ha sovit 12 timmar natten innan då jetlaget fortfarande satt i ordentligt. Jag pratade med Jonathan, Charity, Kenny och Tyler om bland annat varför de valde att ta en paus, hur den har påverkat dem som individer och deras musik samt vilket album som var bäst 2016.
Självklart kunde jag inte missa deras spelning i Stockholm utan såg dem senare på kvällen samma dag. De hade otrolig scennärvaro och rösterna är inte att tala om. Inte nog med det så hade publiken stor inlevelse och enligt bandet själva var dem precis den publik de kunde önska sig, en lagom peppad publik, inte för lite och inte för mycket.
Det här är er första turné här i Stockholm där ni är huvudakt. Men ni har varit här förut?
Tyler : Det är det. Vi var här 2011 med My Morning Jacket och sen kom vi också i somras och spelade på ett Warner Music Group event. Det var coolt, vi fick se Stockholm på sommaren vilket var vackert.
Ert band tog en paus 2014 efter er förra turné, varför bestämde ni er för det?
Tyler : Jag tror vi behövde det för att kunna leva våra liv, skilda från varandra och ta reda på vilka vi var i det ögonblicket. Om man inte gör det så skulle det inte kännas bra och musiken skulle inte vara ärlig. Om du inte tar en paus så blir du av med det kreativa bränslet.
Kenny : Om du är borta hela tiden och inte tar en paus betyder det att du jobbar och om du jobbar så betyder det att du inte är hemma och om du är borta hela tiden så betyder det att du förlorar relationer och du missar resten av ditt liv. Så jag tycker att efter år av hårt arbete och att ha turnerat på våra första album så var det nödvändigt för alla våra mentala hälsor. Att ha lite tid hemma och bygga upp relationer med människor vi bryr oss om utanför bandet och personerna vi jobbar med.
Det var en grym idé, ni har ett grymt nytt album. Hur tror ni att pausen påverkade er som band?
Jon : Vi började väldigt minimalistiskt, jag spelade bara akustisk gitarr och ibland tamburin. Det vi spelade var allt vi kunde spela under den tiden men med år av turnerande börjar man bli en bättre musiker och man börjar vilja prova olika saker. När vi hade pausen så var det min chans att prova alla de saker som jag velat. Provade olika gitarrpedaler, mer elektriska saker. Skrev på olika sätt och det var en chans för mig att experimentera lite mer.
Charity : Kenny sa att vi äntligen kunde åka hem och ta hand om relationer och bara leva livet. Vi kom tillbaka helt fräscha. Du kan höra det, det är ett soligt nytt album, en massa hopp och det är för att vi är fräscha och uppdaterade.
Tyler : Väldigt bra melodier.
Alla skrattar.
Kenny : Jag håller med, vi var bara glada. Vi ville göra det och vi ville vara där och jag tror det märks. Om vi inte hade velat så skulle det inte varit ett så bra album.
Det märks verkligen att ni växte som ett band i nya albumet.
Tyler : Tack. Vi alla gjorde olika saker under vår paus.
Någon provade kung fu?
Alla skrattar.
Kenny : Ja jag, men det var bara en månad av pausen i Kina.
Tyler : Det känns verkligen som alla fick göra det som man alltid velat göra. Chris tog sin van upp till Klippiga bergen. Vi alla bosatte oss och skaffade hus, det var som att växa upp nästan. Det lät oss ta bandet till nästa nivå.
Charity : Vi övade på våra identiteter mer och att återförenas tror jag gjorde vår gruppidentitet starkare.
Kenny : När du är i ett band och du turnerar så mycket så har du inte riktigt chansen att växa upp. Vi var alla i 20-årsåldern när det här började och de flesta går i skolan eller jobbar och de växer och blir vuxna. Om du turnerar och gör gig och hänger med vänner varje kväll och inte blir tillsagd vad du ska göra, nånsin, så har du inte den möjligheten. Vi var tvungna att spola fram mognaden och uppväxten under vår ledighet. Vi är inte riktigt där än, snart. Skämtar Kenny.
Ni kanske har växt upp tills ni släpper ert tioende album?
Tyler : Det skulle va grymt, när vi är 75.
Charity skrattar .
Men jag tycker inte att man behöver växa upp helt.
Charity : Det är väldigt sant.
Jag antar att ni verkligen älskar att turnera!
Tyler : Det är en älska-hata relation. Det är fantastiskt att få den direkta tillfredsställelsen från att spela framför en publik, se dem reagera känslomässigt till vad du har skapat, jobbat på och spenderat mycket tid på. Du saknar också sakerna hemma som Kenny berättade om. En kompis till oss som jobbade på Sub Pop, skivbolaget, innan vi var på turné så sa han ”Okej hörni, ni kommer få veta om spökmanssyndromet”. För du lämnar och dina vänner lever sina liv men du är inte en del av det och när du kommer tillbaka så har de gjort en massa saker där som du inte varit en del av. Det är svårt att anknyta med sina vänner igen. Det är kärlek-hata för du missar massa bröllop, familj och sånt men du får också denna fantastiska upplevelsen med att resa runt världen och se saker, du måste hitta en balans.
Jon : Jag kanske är lite annorlunda på det sättet. Jag gillar när folk spelar ihop på scen istället för att skriva. Det är annorlunda, det är lite lösare, saker kan gå fel och det är lite farligt på det sättet. Du är i ögonblicket när du spelar. Jag är lite mer skraj av publiken än vissa andra. När det inte handlar om musiken så börjar jag överanalysera och det känns lite konstigt. Det är inte lika mycket här men i USA bryr sig folk mer om hela kändisskapsgrejen. Den delen kunde jag klara mig mindre av när det gäller turnén. Men musik med turné är väldigt kul.
Har ni ett bästa minne från en konsert?
Tyler : Det känns som vi har så många. Under senaste året har vi kommit på scenen och tänkt, ett Top 10 gig. Men första gången för mig var när vi spelade på Red Rocks i Colorado augusti 2014. Det var verkligen slutet av en era, vi nådde det målet och sa ”Okej, nu tar vi en paus”. Att spela på Red Rocks var något som jag velat göra sen jag var typ 9.
Var det en likadan känsla när ni hörde er låt på radion förr?
Tyler : Det är konstigt. Första gången så var vi alla i min gamla Volvo i Seattle, vi skulle till stranden och alla satt i bilen och vi satte på radion och helt plötsligt spelades vår låt och vi freakade ur.
Kenny : De första gångerna som jag hörde vår låt på radion var det ett konstigt ögonblick för det tar några sekunder. Du hör låten och det registreras inte, du känner igen låten och sen ”Oj det här är vi, det är därför jag känner igen låten”. Och nu om jag hör det är det typ ”Öh, eh”, jag kommer inte smsa folk och skriva ”Gissa vad, vår låt spelas!”.
Charity : En nyare sak som har hänt, många av oss är Seattle Seahawks fans (amerikansk fotboll) och de spelade vår låt. Då smsade vi och ba ”Waaaah”.
Vad skulle krävas mer för att ni skulle känna så idag? Kändes det lite så när ni fick veta att ni skulle spela på Coachella?
Tyler : Vi har spelat där, detta blir tredje gången vi spelar på Coachella
Charity : Line upen är fantastisk dock, min syster freakade ur. Hon älskar Beyonce , och Bon Iver spelar på samma kväll som oss. Det är riktigt coolt.
Tyler : SNL skulle vara något för mig, jag skulle va typ ”Oh shit”. Det är coolt, det är nästa nivå.
Charity : Jag har alltid velat uppleva Iceland Airwaves i Reykjavik, det är en cool liten festival.
Vilka är de tre första sakerna ni tänker på när ni hör Sverige?
Kenny : Abba .
Jon : Svenska massager.
Verkligen?
Jon : Nä, jag skojar.
Kenny : Swedish fish.
Alla skrattar.
Godiset?
Kenny : Ja, men när jag tänker på Sverige tänker jag på arkitekturen i Stockholm och det vackra landskapet. Långa människor.
Jon : Skidåkning.
Tyler : Min kusin bor här så jag tänker på honom.
Charity : Jag tänker på Acne och Hope, mode. Ikea såklart.
Tyler : Svenska köttbullar.
Charity : Miljörörelsen och socialbidrag och sånt. Och en unik del av världen.
Och kallt.
Charity : Och kallt ja.
Har ni ett favoritalbum eller låt från 2016?
Tyler : Svårt att välja en. Jag skulle ta Whitney -plattan. Light Upon the Lake .
Jon : Big Thief med Masterpiece .
Charity : Solange -plattan, hon är en fantastisk artist. Hela grejen är ett visuellt mästerverk.
Är det någon musik som ni spelar mycket på repeat just nu?
Jon : Run The Jewels . Hip Hop. De är så bra. Har du lyssnat på dem?
Nej. Jag måste kolla in en massa musik!
Alla skrattar.
Jon : Min flickvän bor i San Fransisco och jag i Richmond. Det är sjukt för typ allt hon lyssnar på har jag aldrig hört talas om. Jag är en musiker och detta är det jag gör och är omringad av. Men det är en stor värld av musik som jag inte ens tänkt på att lyssna på. Anderson .Paak , riktigt bra grejer. J. Coles nya platta är riktigt bra. En massa hip hop.
Okej så ni lyssnar på en massa hip hop?
Tyler : Ja. För mig rensar det mitt huvud. Jag kan inte lyssna på en låt med en akustisk gitarr knappt längre. Efter att ha spelat det eller efter att ha jobbat med det.
Jon : Min hjärna börjar tänka för mycket när jag lyssnar på musik som liknar vår. Jag är typ ”Åh när kommer det till bryggan, när kommer den till refrängen”.
The Head and the Heart
@Facebook
