När Jean Michel Jarre släppte Electronica 1: The Time Machine i fjol meddelande han även att det skulle bli en fortsättning på projektet där han samarbetade med andra artister. Electronica 2: The Heart of Noise hette fortsättningen och nu är den här.
Jag tyckte Electronica 1 var ett mycket kärt återbesök hos den klassiska Jarre med en hel del låtar som stack ut och kändes sådär retro-nya – min stora favorit från den skivan är fortfarande Stardust tillsammans med Armin van Buuren .

Den nya plattan fortsätter i samma stil men känns lite mörkare. Inget fel i det, jag gillar mörka album, de har oftast ett djup som tilltalar mig. Det jag gillar extra mycket är att låtarna badar i Jarres klassiska ljudbild och produktion från hans tidiga album. Lite som en hyllning till honom själv och vi känner igen ljud och melodier från Oxygene , Zoolook och Equinoxe som löper igenom låtarna.
Mitt problem med albumet är – som så många andra fall – att skivan är på tok för lång. 75 minuter är ingen bra längd på ett album och i slutet faller engagemanget en del då andra halvan av skivan inte håller lika hög klass som första. För börjar bra gör det. De första åtta spåren är tillräckligt bra för att ge albumet full pott, men efter det dras betyget ner något. Inte för att det är direkt dåligt, det är bara för mycket.
Låtar som sticker ut extra mycket denna gång är Electrees tillsammans med Hans Zimmer . En låt som kombinerar filmisk känsla med synthpop, något båda gjort sig kända för igenom åren. Sedan får vi årets bästa låt av Pet Shop Boy som är med på Brick England . En låt som har känslan av albumet Revolution med Jarre samt Disco 3 med Pet Shop Boys. Med andra ord, fantastiskt.

Jean-Michael Jarre
@Facebook