Med Electronica 1: The Time Machine släpper den franske synthlegenden Jean Michel Jarre sitt 18:e album, och det första sedan 2007-års Téo & Téa .
Denna gång är han dock inte ensam i studion, utan varje låt är ett samarbete med en artist som haft betydelse för den elektroniska musiken på ett eller annat sätt. Här finns samarbeten med Vince Clarke , Air , Moby , John Carpenter och 3D från Massive Attack för att nämna några.
Resultatet blir väldigt varierat, men i mitt tyckte håller de sig från bra till fantastiskt vilket är kul. Dock känner jag att vissa låtar känns mer som en låt av samarbetsartisten än Jarre vilket kan kännas lite dumt. Tillexempel låten Suns have gone med Moby lutar mest åt en Moby-låt än en Jarre-låt, och samma gäller singeln If..! med Little Boots , som även den inte känns direkt Jarre. Nu är det inte på grund av att det är låtar med sång på. Albumet Metamorphoses innehåll bara låtar med sång, och dessa funkade väldigt bra. Det är mer att jag får känslan av att Jarre varit med och producerat en låt med Little Boots, för att den ska låta henne, och inte kännas Jarre vilket är synd.
Nej, då blir det klart mycket roligare när Armin van Buuren samarbetar med fransmannen på låten Stardust . Det känns som en klassisk Jarre-låt, fast uppdaterad till 2015. Då är det makalöst bra, ja, kanske det bästa sedan mitt favoritalbum Chronogogie . Samma med Automatic part 1 & 2 tillsammans med Vince Clarke . Det är lekfullt, och påminner om en låt från en tidig Jarre-platta. Då känns samarbetet relevant och givande.
Till våren kommer fortsättningen Electronica 2 .
[wpbanners id=”5″]
Jean-Michel Jarre
@Facebook
