Jag har aldrig sett en opera.
Jag vet, det är ganska dåligt för en person som ändå bor i en stad som har ett modernt operahus. Jag har liksom aldrig tagit mig tiden att gå dit, mer än för glättiga musikaler. Jag har i och för sig länge funderat på att jag borde se en opera. Bland annat var jag lite inne på att se Beethovens Fidelio när den sattes upp för tio år sedan. Främst för att jag uppskattar Beethoven och kände att det skulle vara ett ypperligt tillfälle att faktiskt bli av med min opera-oskuld.
Men det rann ut i sanden och jag kom aldrig iväg. Antar att min fascination för opera är lite svagare än mina fördomar om att jag inte skulle fatta något, och att jag skulle spendera ett ex antal obekväma timmar med något jag inte uppskattade. Men ändå har det legat där i bakhuvudet, att jag borde gå på en opera.
När jag nu fick frågan om jag ville besöka Göteborgsoperan för att se Hans Gefors tolkning av Hitchcocks film Notorious samt intervjua Katarina Karnéus som spelar Madame Sebastian, behövde jag inte fundera allt för länge. Visst, det är inte popmusik, men det är popkultur att göra en opera efter en film av Hitchcock. Så jag tackade ja, medveten om att jag skulle ta mig ut på väldigt okända vatten.
 
Jag träffade Katarina Karnéus vid solistlogerna, och vi sätter oss i lunchrummet, några timmar innan föreställningen ska börja.

-Vad fick dig att börja med opera?
 
Ren fascination. Jag brukade stå framför TVn och imitera Birgit Nilsson i slutet på 60-talet. Jag tyckte det var så häftigt att det kunde komma ett så starkt ljud ifrån en människa, så jag brukade imitera väldigt mycket operaljud när jag var liten. Min mamma tyckte väl att det var något att satsa på, i och med att jag tyckte om att föra så mycket oväsen. Haha.
Under min uppväxt i Stockholm gick jag väldigt ofta på opera. Min bästa väninnas morfar tog med oss till Operan och Oscarsteatern. Jag tyckte det var väldigt spännande redan som liten.
Jag började ta sånglektioner när jag var tolv, tretton år, men då är man inte riktigt färdigutvecklad för det. Men ändå bra att lära sig hur rösten och instrumentet fungerar.
Sedan hittade jag en fantastisk lärarinna som heter Ulla Blom , som jag sedan jobbat med i 30 år. Hon jobbar mycket med kroppen, i och med att det är lite som att vara en atlet att vara operasångerska. Man måste träna upp muskler, muskelminne och stöd för att kunna producera ett vackert ljud. Det är det jag tycker opera ska vara vackert och berörande.
Sedan utbildade jag mig i London och gick på Trinity College of Music . Det ledde till att jag var med i många olika sångtävlingar. Jag tyckte det var kul att vara med i tävlingar, samtidigt som det är lite läskigt.
Det är egentligen lite märkligt att tävla i sång, men det är ett sätt för unga operasångare att bli sedda.
 
-Ändå lite som i popvärlden med andra ord. Man måste vara med i Idol eller någon annan musiktävling för att komma någonstans.
 
Ja, och det finns enormt mycket tävlingar som Placido Domingo -tävlingen eller Queen Elisabeth Competition i Belgien.
Jag blev utvald att representera Sverige i Cardiff Singer of the World , som är en av de största tävlingarna, och som jag vann 95. Detta ledde till en fantastisk karriär, så sedan 20 år tillbaka har jag släpat min resväska med mig och farit och flugit överallt.
 
-Vilket ställe är det mest fascinerande att vara på?
 
Det finns ju så många fantastiska ställen. Men självklart var det roligt att vara på Metropolitan. Sedan har jag alltid tyck om att sjunga romanser i Wigmore Hall som är ett magiskt litet ställe. Concertgebouw i Amsterdam, Palais Garnier i Paris är helt fantastiskt. Sedan kan man jämföra det med mer moderna hus som det här i Göteborg.

-Det är ju så imponerande byggnader. Man har ju lite den inställningen till opera att det ska vara flådigt och majestätiskt.
 
Ja, det är väldigt tjusigt med opera. Men från det här traditionella så utvecklas vi som människor och samhälle. Vi försöker sätta operor i den samtid vi är i. Samtidigt är det spännande hur mycket man kan göra på en operascen.
 
-Göteborgsoperan har ju fått enormt mycket beröm för att de vågar göra nyskapande operor.
 
Visst kan man sätta upp något mer traditionellt men man behöver också det som är aktuellt och kan spegla vår samtid idag.
 
-Vilken skulle du säga är din favoritopera?
 
Åh, det är jättesvårt. Men Rosenkavaljeren av Richard Strauss ligger väldigt högt, och även Wagners Tristan och Isolde , som jag tycker är helt fantastisk. Det finns ju så mycket från olika århundraden och kompositörer. Jag älskar ju fransk musik. Werther är en fransk opera som är helt underbar om den unge Werthers lidande. Det finns så enormt mycket vacker musik.
 
-Finns det någon roll som du känner skulle vara kronan på verket för dig?
 
Jag skulle gärna sjunga mer Wagner. Jag känner att jag är på väg åt det hållet. Men allt har sin tid med röst och mognad som människa. Det finns ju en hel del roller jag skulle vilja göra i Wagners Ring. Jag har ju redan sjungit de två frickorna. Men det finns ju även roller som Sieglinde i Valkyrian och Waltraute i Ragnarök . Så det finns alltid roller man vill göra.
 
-Något som jag alltid funderat över är att man säger att ett stycke är svårt att sjunga. Det känns som att det blir lite av en prestige i att det ska vara svårt. Varför är en del verk är så jobbiga att sjunga?
 
Det stycke som är det absolut svåraste har jag precis gjort. Det är det absolut mest svårsjungna, svårlärda stycket som finns – och det är Erwartung (Förväntan) av Arnold Schönberg – namnet alla är livrädda för! Det är en halvtimmes monolog och man kan tro att det inte är så svårt men det är atonalt och atematiskt och inget jag sjunger passar ihop med det orkestern spelar, så jag måste i princip programmera in vartenda tonsteg för att få ihop det. Det gjorde jag här på Göteborgsoperan i våras, så just nu känner jag att inget känns svårt. Haha.
 
-Vad var det som lockade med Notorious.
 
Det är jättespännande med nyskrivna verk, speciellt av vår fantastiska Hans Gefors. Han har skapat ett otroligt häftigt verk. Det är svårt att transformera en film till en operascen, för i en film upplevs allt så nära. Istället har Hans skrivit arior för att få den här närheten. Vi jobbar med videoprojektioner där man tydligt ser vissa viktiga moment i handlingen. Det är ju en spionthriller, där musiken är filmisk, opera och musikal. Det finns massa häftiga bossa-rytmer, i och med att det bland annat utspelar sig i Rio. Allt är i princip i svartvitt, så det är lite som en film. Du kommer inte vara uttråkad en sekund. Många har sagt att de vill gå igen för att de inte hann se allt, i och med att det händer så mycket hela tiden.
Det som är fascinerande är att han skrivit 20 av 22 scener för huvudrollsinnehavaren Nina Stemme som spelar Alicia.
Jag fick reda på att jag skulle göra den här rollen för några år sedan. Då fick vi huvudrollsinnehavare möjligheten att träffa Hans hemma i hans studio och lyssna på det första han skrivit. Sedan kom han och lyssnade på saker jag sjöng för att se vad jag var kapabel till. Jag tycker det är kul att sjunga koloraturer, vilket är toner som går väldigt snabbt upp och ner. Jag tänkte att om jag skulle sjunga en väldigt elak karaktär som Madame Sebastian kunde det ju passa med spetsiga och elaka koloraturer. Han har skrivit ett fantastiskt parti till mig, så jag är överlycklig. Jag verkligen älskar den här rollen. Jätteroligt att sjunga och häftigt att göra en sådan karaktärsroll.
 
-Samtidigt måste det ju vara extra kul att få göra en roll som är anpassad efter dig.
 
Ja, det är det som är så häftigt.
 
-Hade du sett filmen innan?
 
Nej, det hade jag inte. Men jag beställde den på Amazon. Jag tycker det är en häftig Hitchcock-film. Han skapar ju så obehagliga atmosfärer.
 
-Hur var det att jobba med regissören Keith Warner?
 
Jag tycker jättemycket att jobba med Keith.
Han är väldigt kommunikativ och kunnig. Sedan är han väldigt lätt att prata med, och bra på att hitta nya lösningar. Han ger en något som man sedan kan växa i under alla föreställningar.
Så det är jättetrevligt att jobba med honom, och David Fielding som skapat alla kostymer.
 
-Blir det fler uppsättningar av just Notorious som du vet?
 
Den har ju fått enormt internationellt uppmärksamhet med press från Italien, Frankrike, Belgien, USA, England. Tanken är ju att någon där ute vill köpa uppsättningen. Det vore ju väldigt gynnande för oss på Göteborgsoperan också.
 
-Nu går den ju bara några gånger till. Vad händer sedan för dig?
 
Sedan går man vidare till nästa grej.
 
-Hur ofta blir det auditions då?
 
Jag har ju sjungit i 20 år och har agenter i både New York och London, så jag behöver faktiskt inte gå på provsjungningar. Men det kommer bokningar titt som tätt. Nu är det ju väldigt konstigt klimat i operavärlden på grund av ekonomin, men jag är tacksam för det jag har och det jag ska göra framöver. Det blir också bara en massa skräcktanter. Haha. Klytaemnestra i Electra och Herodias i Salome . Sedan är det konserter som är lagom utspritt. Just nu är det Hamlet som gäller. Det är en fransk opera vi gör här i vår av Ambroise Thomas .

-I och med att detta är en popblogg så måste jag ju fråga vad du lyssnar på för kommersiell musik?
 
Jag älskar ju all musik, men jag kan tycka det är ganska skönt när det är tyst också. Men jag älskar pop och rock, jag har till och med lyssnat på hårdrock i mitt liv, så jag är verkligen allätare. Det som känns skönt för stunden. Ibland kan det vara skönt att bara sätta på en skiva med Bach och slappna av till.
 
-Många verkar ju ändå vara fascinerade av opera, men samtidigt kan det kännas lite snobbigt.
 
Fast det är inte det.
 
-Nä, så jag tänkte att vi skulle prata om hur man ska få folk att fatta att det är för alla.
 
Ja, särskilt här på Göteborgsoperan. Det är verkligen öppet för alla människor med alla intressen. Visst, det finns hus runtom världen som är lite snobbiga, men var du än är kan du alltid få en ståbiljett eller biljet till rimligt pris, så man ska inte vara rädd för det. Även här i Göteborg är det inte direkt dyrt. Om du inte varit på en opera, gå och prova istället för att tillexempel gå på bio. Det är fascinerande för det är levande, och det händer där och då. Du får underbar musik och ofta spännande handling och det händer häftiga saker på scenen.

-Finns det exempel på bra nybörjaroperor?
 
Visst de skulle kunna komma och se Notorious. Folk kanske tycker att det är läskigt med ett modernt nyskrivet verk, vilket är helt galet, för det är jättespännande att se. En opera är inte bara musiken, utan även ett drama. Det var någon som förvånande sa ”Ni kan ju spela teater också”. Det är ju det vi faktiskt gör, fast vi sjunger samtidigt.
Annars är det ju komedier, så som Mozart , Puccini . Nu kommer vi spela Madame Butterfly till våren. Det är en underbar opera, så den måste alla se! Det är fantastisk musik och gripande och vackert. Det blir både rysningar och tårar. Tänk att få sitta i en salong och bli berörd.
 
-Du fick nyligen Litteris et Aribus. Hur kändes det?
 
Det var verkligen jätteroligt för mig.
Jag kom ju tilllbaka till Sverige igen 2007, så det är inte så länge sedan. Det är inte så lätt att bli känd i sitt eget hemland. Speciellt när man varit ute och jobbat så mycket som jag gjort. Sedan hamnade jag på Göteborgsoperan 2012, och känner att jag blivit väldigt väl mottagen. 
Tidigare i år när jag fick brevet på posten från Kungahuset blev jag väldigt förvånad och otroligt glad. Nu hade jag fått en bekräftelse för det jag gör. Det var väldigt stort för mig.
 
Efter intervjun blev jag guidad igenom operahuset och fick se de olika studiorna där man skapar kläder, kulisser och övar dans bland annat.
Det är verkligen ett imponerande bygge, där enorma kulisser för tre olika föreställningar ska huseras samtidigt.
När rundvandringen igenom korridorer och lokaler var slut, var det då dags att se själva föreställningen.

Notorious bygger som sagt på Alfred Hitchcocks film från 1946 med samma namn, med Cary Grant och Ingrid Bergman i huvudrollerna. En kvinna, Alicia (Nina Stemme) får i uppdrag att åka till Rio med agenten Devin ( John Lundgren ) för att rentvå sin fars namn eftersom han varit spion åt nazisterna. Här ska hon infiltrera Alexander Sebastians ( Michael Weinius ) hem, där nazister håller på att koka ihop en atombomb under ledning av Madame Sebastian (Katarina Karnéus).
För mig som älskar tekniska lösningar i filmer, sitter jag och njuter av vad scenografen David Fielding och regissören Keith Warner åstadkommit. Hela föreställningen är likt en film, och mer eller mindre helt i svartvit. Enda gång som scenen badar i färg är när nazisterna mördar en av sina egna i ett väldigt spektakulärt mord.
Scenerna förvandlas från Miami till Rio, via bilåkningar, en filmstudio samt en hel del andra miljöer som byggs upp för oss på ett effektivt sätt. Över hela föreställningen vilar Hitchcocks ande, som i denna uppsättning är Alicias bortgångna far. Han är både en mardröm och katalysator för Alicia, samt en av personerna som bygger om scener under operans gång.

Som Katarina berättade blir man aldrig uttråkad av att se föreställningen. Varesig man gillar musiken eller ej, så skulle nog de flesta uppskatta sceneriets rappa lösningar för att driva handlingen framåt.
Vad tyckte jag då om själva operan?
Jag var förvånad över hur lätt det var att hänga med i handlingen så som den sjöngs. Jag har ju ändå sett en hel del musikaler i mina dagar, så att få repliker sjungna är inte helt ovanligt för mig. Dock behöver jag kika på textremsan som talar om exakt vad de sjunger ibland för att vara helt säker. Operasång är ändå ett ganska avancerad röstläge att vänja sig vid.
Det jag hade som svårast för var två saker: Den ena är en ren vanesak, och det är att acceptera att det kan ta 60 sekunder för sångaren att sjunga tre enkla ord. Man drar ut på väldigt många bokstäver och repeterar sig en hel del istället för att sjunga igenom orden rakt. Detta är ju en del av operans sätt att förmedla texten på, så det handlar mer om ovana från min sida än något annat. Men ändå något att vänja sig vid, och liksom acceptera.
Som popälskare så är jag personligen väldigt beroende av bra melodier. En bra låt kräver en bra melodi, och ibland kan till och med en sämre låt bli bättre på grund av att den just har en bra melodi. Hans Gefors musik bygger helt eller delvis på rytmik. Styckena går som en hiss upp och ner och upp igen, istället för att följa en melodislinga som liksom får musiken och sången att sväva fram. Detta är faktiskt det som jag har som absolut svårast för i hela föreställningen. Att mer eller mindre alla sjunger rytmiskt från högt till lågt, utan att de sjungs efter en tydlig melodi.
Jag pratade med en bekant efter föreställningen och han berättade för mig att just moderna operor har en tendens att vara uppbyggda så. Även om musiken är intressant och oftast snyggt orkestrerat med läckra lösningar, som att de spelar på såg när Alicia blir drogad av familjen Sebastian, så kan jag inte låta bli att sakna en eller ett par melodier som jag kan nynna på när jag lämnar operan. Ett tydligt tema, eller en ”hit” som för med sig musiken ut ifrån lokalen. Nu nynnade jag istället på musiken från musikalen Sunset Blvd. i och med att soundstagen i uppsättningen påminde mig om den.


Bortsett från just saknaden av en stark melodi tyckte jag att det var en spännande och givande kväll på operan. Jag har äntligen fått uppleva en riktig opera, och känner att jag absolut ska ge detta fler chanser. Borde nog skaffa biljetter till Madame Butterfly. Jag älskar ju Miss Saigon , så det kan vara bra att faktiskt uppleva originalet nu när det ändå sätts upp här i Göteborg och att mina förutfattade meningar av min egna operaupplevelse faktiskt inte slog in. 
Skönt att jag alltid kan lära mig något nytt och våga testa nya saker.