Lana glider in på scenen iklädd vid blus och kort-korta avklippa jeans där fickorna hänger ner över hennes lår.
Tillsammans med tuggummit och cigaretten till West Coast är den amerikanska trailer trash imagen komplett.
Det är denna hjältinna Lana vill vara ikväll. Den tragiska som i ett försök vill vara glamour i sina egna ögon.
Jag gillar den framtoningen. Den är både underhållande och tragisk på samma gång.
Hon spelar så hårt på sin image att det inte blir något kvar för oss andra.
När Lana går ner i folkhavet och tar selfies med publiken är det till total tystnad. Inget mellansnack med oss andra i publiken. Vi får nöja oss med den främre publikens skrik.
Här är Lanas stora problem för mig.
Hon har låtarna, utseendet, sångrösten och konceptet. Men hon i sig är så tråkig på scenen att mycket faller. Hon kan liksom inte få konserten att lyfta utöver låtarna. Området i Bråvalla är för stort och hon för liten. Vi hade behövt en snygg teaterliknande show där fokus inte ligger på just Lana men som lyfter hennes musik och det hon vill vara. Men just det orkar hon inte själv.
Inte här. Vilket är synd, för jag älskar musiken.
45%