Det var sommaren 2012.
Sebastian Karlsson hade haft en spelning i Kungsträdgården under sitt promotionjobb med skivan No Red Line .
Med sig på scenen hade han bland annat Mikael Häggström och Andreas Alfredsson Grube som musiker. Efter konserten satt de i logen och alla tre verkade känna att kemin funkade såpass bra mellan dem, att Micke skickade ett mail någon dag senare och föreslog att de skulle spela mer tillsammans.
De andra två behövde inte fundera länge på ett svar – klart att de ville.
Micke kommer från en liten by utanför Umeå som heter Obbola.
Han har i hela livet spelat trummor, och varit med i diverse olika band.
När han flyttade till Stockholm jobbade han lägligt nog i en musikaffär som heter Slagverket. Det var för övrigt som trummis för Ane Brun som Micke kunde växla över till trummis som heltidssysselsättning.
Andreas har även han jobbat med musik i mer eller mindre hela livet.
Han har varit med i åtskilliga band som musiker och sångare, samt att han är en otroligt duktig låtskrivare. Han spänner sig från pop till filmmusik och jobbar bland annat tillsammans med Grotesco-gänget.
Han har varit med och skrivit en del låtar tillsammans med Sebastian. Bland annat Melodifestivalsbidraget No one else could , samt varit medproducent på No Red Line.
Det är via Sebastian de tre träffats. Både Micke och Andreas har varit kompmusiker under hans turnér, och nu när möjligheten gavs att jobba ihop såg de självklart detta som en kul möjlighet att bilda ett eget band och inte bara sjunga själv, eller vara turnémusiker.
Sagt och gjort.
Herrarna började skriva på nytt material på svenska och repade tillsammans.
-Hur jobbar ni ihop som band?
Andreas : Hela idén var att vi skulle gå tillbaka och harva i en replokal istället för i en studio. Ibland hade vi en idé som vi jobbade med, och ibland hade vi ingen alls. Men vi är alltid vi tre och alla behövs för att det skulle kunna bli något.
-Så ni har inte haft några gästmusiker på skivan?
Andreas : Nej inga gästmusiker på skivan, men vi har jobbat med en cellotro en gång när vi spelat live.
-Hur många låtar har ni fått ihop?
Sebastian : Vi har spelat in 14 till kommande albumet, men alla kommer inte att komma med. Sedan har vi väl en sju, åtta till.
-Så 10 till 12 spår. Klassisk hederligt vinylupplägg med andra ord.
Andreas : Ja, det låter troligt. Vi tillhör ju den generationen. I alla fall jag och Micke. Haha.
-Varför valde ni att kalla er för just Nåden?
Andreas : Vi visste att vi ville ha ett namn med å, ä eller ö eftersom vi ville vara tydliga med att våra låtar sjöngs på svenska.
Sebastian : Vi hade ältat det där i evighet och tillslut var det Andreas som sa Nåden. Det var första namnet någon hade sagt som ingen behövde fundera på.
Lite som en benådelse att vi fått en ny chans att göra musik – fast det är en egen innebörd som vi hittat på efteråt.
-Hur har det varit att skriva på svenska?
Andreas : Lätt!
Hela processen med Nåden har varit lätt överlag, även om vi tragglat mycket i replokalerna. Vi har hittat ett Nåden-språk och det kommer naturligt.
Sebastian : Nåden-språket gör att det inte spelar någon roll om det är Andreas som skrivit texten, eller om det är jag som skrivit första utkastet. Det känns som det ligger så nära oss allihop.
Mikael : Att det sedan är vårt modersmål gör ju att det inte heller går att gömma sig bakom ett fränt ord, utan det blir väldigt tydligt med innebörden i låten.
Andreas : Det blir inte heller att man försöker komma på en text bara för att ha något att sjunga, utan man försöker verkligen säga något. Det kan vara vad som helst, från samhällsklimatet till att någon bara varit dum mot en.
-Är första singeln – Äntligen – representativ för albumet?
Andreas : Ja, men det tycker jag.
Låtmässigt i alla fall. Sedan är det enda låten på skivan som har en orgel. Men har man lyssnat på den och b-sidan Hur tror du att det känns , har man en ganska bra bild av albumet.
Mikael : Hatar man dem, kommer man hata resten helt enkelt.
Exakt när albumet släpps är dock inte riktigt klart. Men att få ut skivan någorlunda snart, för att kunna spela live under våren och sommaren känner de alla är en bra sak.
Sedan hade de som sagt kommit långt med material på möjlig skiva nummer två, så låtar råder ingen brist på för trion.
-Ingen risk att skivorna bli lite för lika om ni snabbt jobbar ut nästa skiva också?
Andreas : Nej det tror jag inte.
De första låtarna på denna platta skrev vi ju för ett och ett halvt år sedan, så det har hunnit hända en hel del i våra liv sedan dess.
Men vi har ändå långt kvar på skiva nummer två.
Sebastian : Jag tror att så länge man skapar så händer det saker.
Det hade nog varit värre om vi tog en paus efter första skivan. När man sedan ska jobba på nästa skiva tänker en att det var här vi var och hur tar vi oss vidare?
-Har ni några personliga styrkor i bandet?
Mikael : Jag tycker det är hela kollektivet – att det är vår kompisskap som är den drivande kraften.
Vi är ju ganska envisa jävlar, men bra på att ta beslut.
Andreas : Sedan att vi bara är tre och att det finns en massa utmaningar för oss.
Sebastian har aldrig varit ensam gitarrist och jag har aldrig spelat piano som huvudinstrument.
Där är Micke den trygga klippan. Vi vilar väldigt mycket på honom.
Sebastian : Ja, ibland vet vi inte alls vad vi håller på med.
Som när jag spelar gitarr och Micke börjar slå annorlunda på någon trumma i sitt sett, så faller hela mitt riff och jag vet inte vad jag ska göra, och ibland är det Andreas sång som gör att jag vet var jag ska ligga rent sångmässigt.
Andreas : Klassisk bandgrej helt enkelt. Det går inte att byta ut någon för då fallet hela korthuset.
-En sista fråga då Andreas.
Du som skriver för Grotesco. Är det verkligen bögarnas fel?
Andreas : Det är definitivt bögarnas fel! Haha!
Nådens singel Äntligen finns ute nu.
Ett album kommer senare i år, men vill ni ha lite mer Nåden redan snart, spelar de på Fotografiska i Stockholm den 1: Februari.
Se videon till Äntligen :
