Ska jag vara rikligt ärlig sken jag upp som en sommarsol och jublade inombords när jag fick mailet.
”Hej. Orup släpper en EP. Vill du intervjua honom?”
För mig är Orup synonymt med perfekt popmusik.
Det är få, om ens någon här i landet som kommit närheten av att göra en så perfekt poplåt som hans episka Pet Shop Boys -inspirerade Stockholm från 1992.
Eller som kan få banala kärlekstexter att fastna på hjärnan likt tuggummi under skon som de gör i Där står pojkarna på rad eller hans duett Upp över mina öron med Anders Glennmark . När vi ändå är inne på Glennmark har han trots allt gjort historiens bästa sportlåt i form av När vi gräver guld i USA som de två herrarna skrev tillsammans med Niklas Strömstedt .
Plus att han skrev Someday . Låten som skulle bli den ultimata Pride-låten när den framfördes av Alcazar .
Ärligt så måste man vända sig mot de brittiska öarna för att hitta någon som är i närheten av det popgeni Orup trots allt är.
Med tio album i ryggen är det som sagt dags för Orup att släppa sin första EP.
Fyra spår inspelade i den tyska huvudstaden med singeln Innan du och jag som dragare fick namnet Rosenthaler Platz – för att den är just inspelad där.
Orup har som vanligt skrivit låtarna och denna gång har han tagit hjälp av Kim Wennerström för att producera.
-Varför väljer man att spela in britpop i Berlin?
Det var mer praktiska omständigheter.
Kim som jag jobbat med denna gång bosatte sig i Berlin och jobbar därifrån, så då fick Mohamed komma till berget som det heter.
-Så det finns ingen romantiserad version av att staden är speciell för dig?
Nej faktiskt inte.
Jag är förtjust i staden, men det finns andra städer jag hellre skulle åka till.
-Berätta lite om singeln, är Innan du och jag en typisk Orup-låt?
Ja, men det tycker jag väl någonstans att den är.
Den är i grunden en klassisk poplåt från den brittiska skolan, som många av mina grejer bygger på.
-Blir EPn i samma lite britpopiga stil?
Någorlunda skulle jag nog säga.
Det är inte riktigt den där indiepopen som jag tänker på när jag hör ordet britpop – det låter inte Suede om man säger så.
Men det är den typen av melodier och harmonier.
-Du har aldrig släppt en EP tidigare. Är du en EP-kille?
Jag är definitivt inte en albumkille egentligen.
Anledningen till att jag släppt en massa album är ju för att det var den formen som var vedertagen. Jag är egentligen mer en låtkille.
Hade jag fått bestämma utan några som helst kommersiella krav, hade jag nog bara släppt enstaka låtar igenom hela min karriär.
Vi hade en väldigt lång period i internationell och svensk musikliv när formen var en eller två singlar och sedan ett album, där albumet drog in pengarna.
Den grunden finns ju inte längre idag, så då finns ingen anledning att heller följa den.
Själv tror jag att jag i framtiden kommer släppa mindre portioner fast vid fler tillfällen. Det är ju roligare och går snabbare från det att man skrivit en låt tills att den kommer ut.
Sedan slipper man ju alla albumspår som ändå aldrig lockat mig. Haha!
-Du har ändå hållit på i ganska många år nu. Hur hittar du inspirationen att göra musik numera?
Jag lyssnar ju oerhört mycket på musik. Både gammalt och nytt, så det finns i mitt huvud hela tiden.
Det är helt självklart för mig att när jag lämnat på dagis går jag till min studio och sätter mig för att skriva, även om jag inte har något direkt att skriva till. Det är vad jag gör och måste göra.
-Du har bland annat skrivit till Lena Philipsson och Linnea Henriksson. Är just att skriva till andra något du vill göra mer av?
Ja det kommer jag att göra i den mån jag känner att jag kan tillföra något.
Sedan vill jag gärna skriva fler låtar så det inte bara blir en låt, plus att jag vill ha någorlunda kontroll på allt. Jag har nog svårt att ingå i stora låtskrivarteam, för jag orkar inte när folk ska gå in och böka för mycket i mina kompositioner. Så jag kommer med andra ord inte bli en top line writer.
Jag tycker om att jobba nära med artisterna och under en längre period.
Men om något dyker upp där jag känner att jag kan göra nytta och de accepterar att jag har carte blanche på det jag gör så kommer jag att göra det.
Dock dyker inte frågan upp så ofta. De flesta artister skriver ju sina egna grejer nuförtiden.
Med Linnea blev det dock en mix. Hon är ju själv en utmärkt kompositör och textförfattare, men i och med att hon skulle in i popvärlden så hade jag något att bidra med.
-Kände du att det var någon av dem som var med i X Factor i fjol som du kände att ”denna person skulle jag kunna göra något med”?
Ja det fanns det allt. Det fanns helt klart personer med embryon till bra artister. Men steget därifrån och att sätta sig ner och göra något är faktiskt ganska långt.
Det är väl inte omöjligt att något sådant skulle kunna hända i framtiden, men inget jag kände att jag skulle kunna ta tag i just nu.
-Du kommer även att köra en solojulshow i Vinterträdgården på Grand Hotel. Hur kom du in på det?
Jag kallar det för en vintershow, för det blir inte så mycket jul. Haha.
Lena och jag gjorde ju en show tillsammans inför en liknande publik, men nu tänkte jag att jag ska testa att göra det ensam, så får vi se hur jag fixar och trivs med det.
Med Lena var det ju en stor show med filmer, klädbyten och hela grejen, medan detta är en mindre föreställning fast med mer musik.
-Vad kan folk förvänta sig av showen?
Det blir ju lite jul så klart, men som sagt inte så mycket.
Sedan blir det mycket av mitt egna material, både nytt och gammalt. Sedan kommer jag nog även att göra några versioner av låtar jag skrivit till andra vilket jag tycker är kul att göra.
-Du har ju ändå gjort så många låtar. Känner du någon gång att du tröttnat på att köra tillexempel Magaluf , men gör det bara för att du känner att publiken kräver det?
Ytterst sällan faktiskt.
Jag har väl aldrig blivit direkt trött på låtarna, men däremot hade jag en period då jag kände att de äldre låtarna stod i vägen för de nyare.
Folk har ju en uppfattning om hur jag ska låta och vilka låtar de vill höra, vilket är helt naturligt. Går jag själv och ser tillexempel Elton John , så är det klart att jag tycker det är kul att höra några av hans nyare låtar, men egentligen är det ändå bara Goobye Yellow Brick Road jag vill höra. Så jag kan haja att folk vill ha det så.
Idag är jag mer stolt över det jag gjort, sedan får de nya låtarna vara där för min och hardcore fansens skull.
-Är det någon av dina klassiska låtar som du är extra stolt över?
Det är ganska många faktiskt. Ofta går de ihop med de som är populärast.
-Känner du att du fortfarande har ouppfyllda drömmar?
Jaaa… Det är klart jag har.
Jag vill ju skriva världens bästa poplåt varje gång. Jag kommer nog aldrig att lyckas, men målet finns alltid där.
Men jag kan inte tänka mig att jag någon dag känner att ”nu är jag nöjd, nu slutar jag”. Det kanske inte är någon som lyssnar på det mer än möjligen jag själv, men det får jag köpa. Haha.
Jag får tacka Orup för att han tog sig tid, samt dig för att du läste.
Som extra krydda fick jag lov att premiärspela låten Det är ditt fel från nya EPn här i bloggen.
Även den en klassisk Orup-låt, som byggs upp med snygga stråkar, körer och marscherande trummor till en explosion av storlagen produktion. Magiskt popmusik som faktiskt bara en handfull artister kan skapa.
Ett par av dem är tillexempel Robbie Williams och Pet Shop Boys. -Samt vår egna Thomas Eriksson.
