Frances var tillbaka i Sverige under helgen för en spelning på Popaganda efter att ha uppträtt på Allsång På Skansen för bara några veckor sedan.
Jag träffar henne på ett hotell i Stockholm strax innan lunch för att bara prata lite om hennes väg till där hon är idag.

-Får du möjlighet att utforska de olika städerna du kommer till när du turnerar?

Ja, jag brukar i alla fall få några timmar som jag kan gå runt och kika lite. Det verkar som många artister som jag pratat med inte hinner med att göra det, men jag tycker det är trevligt när man får tiden till det och just idag har jag i alla fall några timmar extra vilket är bra.

Frances är uppväxt i den lilla staden Newbury och började spela fiol när hon var åtta år. Efter det blev det piano följt av att skriva egna låtar. Hennes musikkunskaper tog henne till Liverpool där hon gick på The Institute for Performing Arts. Det var där hon träffade sin nuvarande manager innan hon flyttade ner till London för att avsluta sina studior från en liten lägenhet i jakten på ett skivkontrakt. Som tur var blev hon signad bara några månader efter hon landat i London.

-I och med att du har din klassiska bakgrund. Hur kom du in på popmusik?

Det var nog främst för att det var den typen av musik som mina föräldrar spelade hemma. Mamma lyssnade på mycket Motown medan min pappa lyssnade på Radiohead och Coldplay . Så det var en mix av indiemusik och bra popmusik runt mig när jag växte upp.
Mina föräldrar spelade aldrig klassisk musik hemma, utan det var mer något som kom med att jag spelade fiol och fick en klassisk utbildning. Men min klassiska skolning var en bra grund för att skriva låtar.

-Ja, och jag antar att det är lättare för dig att behärska olika instrument efter det?

Ja, men samtidigt finns det ju självlärda pianister som är mycket bättre på att spela piano än jag, haha. Det handlar nog om hur man lär sig och så vidare.

-När du skriver dina texter, vad inspireras du av?

Allt möjligt. Saker som hänt mig. Personliga erfarenheter, människor omkring mig eller om någon säger något intressant så brukar jag skriva ner sådana saker.

-Vilken låt som du skrivit är du mest stolt över?

Jag skulle nog säga Don’t Worry About Me . Främst för att jag aldrig trodde att den skulle spelas på radio, utan jag bara skrev den precis så som jag ville att den skulle vara, utan att fundera på hur den skulle motas. Vilket jag i och för sig försöker tänka varje gång jag skriver, men det är alltid lätt att börja tänka i just de banorna.

-Vad skulle BBC Radio 1 säga?

Precis! Skulle de eller skulle de inte spela denna låten? Haha. Men med Don’t Worry About Me brydde jag mig inte det minsta och det funkade uppenbarligen för låten spelades på radion ändå.

-Hur kom dina samarbeten med Ritual och Howard Lawrence från Disclosare till?

Ritual och jag ligger på samma publisher och de trodde att vi skulle kunna göra bra saker tillsammans. Så det var riktigt kul att få jobba med honom på When it comes to us .
Howard och jag har samma management och har försökt att jobba tillsammans under en lång tid, men han är så otroligt upptagen, så det var svårt att få till. Tillslut hittade vi två dagar under semestern som vi kunde tillbringa i studion och försöka få till något bra vilket blev Borrowed Time .

-Du gör ju i grunden pianobaserad musik, men just Borrowed Time var ju mer klubbig.

Det är svårt att få radiospelningar som ny artist med avskalade låtar om man inte vill hamna på stationer för en äldre publik, vilket jag inte riktigt var ute efter. Så jag var fokuserad på att mina låtar skulle nå ut till en yngre publik som faktiskt kunde relatera till dem. Så det jag gjorde var att sätta mig i en mer popig miljö igenom att jobba med just Disclosure och göra låtar i en stil som jag personligen tycker är fantastisk. Sedan är de kanske inte helt i stil med vem just Frances är men det är ändå mina texter, melodi och min röst som utgör dem.
Så Radio 1 kände väl att jag var tillräckligt cool. Haha. Sedan släppte jag Don’t Worry About Me efter det och den spelade de ju också.

-Sedan har du haft en hel del remixer på dina låtar.

Det är lite samma tanke bakom det. Att min röst ska nå en publik som aldrig hade lyssnat på min musik annars. Men att de istället kanske gillar just min röst och mina melodier i en remix. Jag älskar att dela med mig av det jag skapar med andra talangfulla artister som gör saker som jag själv inte klarera av att göra. Att bara ta en del av en låt och göra en helt ny låt av den, vilket är supercoolt. Haha.

-Ditt album kommer i Oktober?

Jag tror det kommer lite senare nu faktiskt. Det lutar åt nästa år.

-Ah, blir det massa nytt, eller tar du delar från dina singlar och EP som du redan släppt?

Det blir nog tre låtar som redan släppts, men resten är nytt. Så elva, tolv nya låtar.

-Har du producerat allt själv, eller har du även jobbat med andra producenter?

Jag har producerat allt själv, tillsammans med min fantastiska mixare, så vi har väl mer eller mindre gjort det tillsammans. Den enda låt som någon annan producerat var Say It Again som Greg Kurstin gjorde. Vilket jag tyckte var riktigt kul, för det var första gången jag hade en producent för en låt.
Han gjorde mycket av musiken denna gång, vilket var ovanligt för mig i och med att jag brukar göra allt sådant själv. Men denna gång lät jag honom göra det mesta och bara skriva texten och jobba med pianodelen, vilket definitivt var jobbigt, men samtidigt kände jag att det är åndå Greg Kurstin, han fixar detta galant. Haha.

-Finns det någon artist som du skulle vilja göra en duett med?

Jag skulle verkligen vilja göra en duett med Ed Sheran .

-Vilka popartister är du influerade av?

Det är väldigt mycket Motown-artister om man tar den äldre musiken. Men just nu är jag inne på Michel Kiwanukas nya album som är fantastiskt. Just nu har jag kommit halvvägs igenom Frank Ocenas nya album som jag tycker är bra och självklart älskar jag Beyoncé och Troye Sivan . Jag är nog väldigt mycket en pop-människa som älskar bra låtar.

-En låt du önskade att du hade skrivit?

I can’t make you love me med Bonnie Raitt .

-Ett magiskt konsertminne?

Jag såg Coldplay när jag var 11 tillsammans med min pappa. Jag kommer ihåg att jag inte kunde se ett smack men det var helt magiskt. När de skulle spela The Scientist så spelade Chris Martin fel och han avbröt låten så de fick börja om vilket jag tyckte var så otroligt kul.

https://youtu.be/oKvyyK2AmPw

Frances
@Facebook