Det är imponerande med artister som är ödmjuka till sin existens.
Att de inte tar saker för givet och antar att bara för att de släppt en skiva har de världen framför sina fötter.
Det är mitt främsta intryck av Carl Norén när jag träffar honom i en liten skrubb på Klubb Nalen i Stockholm.
Carl är där för att spela på WiMPs lanseringsfest mitt på dagen tillsammans med norska Donkeyboy samt danska Vinnie Who .
När jag får sätta mig med Carl är det direkt efter två intervjuer för Sveriges Radio och mellan soundcheck. Jag lovar representanten från EMI att vi inte blir långvariga, för de måste iväg och hämta en synth.
”Det tar nog en kvart” säger jag ärligt innan EMI-killen rusar iväg för att parkera bilen som han ställt ”lite dumt” och med hög risk att få böter.
Carl verkar ha ångan uppe från de tidigare intervjuerna, för han pratar mycket om länge kring varje fråga jag ställer och han verkar inte alls vara orolig för att hinna hämta sin synth eller huruvida bilen hittar någon parkering.
För mig är det bara skönt att kunna få den tid jag vill ha. Då kan jag få så utförliga svar som möjligt till min intervju.

Dagen innan hade Carl släppt sin platta Owls , vilket är hans första album som soloartist.
Tidigare har vi sett honom som en av frontfigurerna tillsammans med sin yngre bror Victor i gruppen Sugarplum Fairy . Efter lite meningsskillnader inom gruppen valde de att lägga Sugarplum på is ett tag.
Victor hade fått skivkontrakt och blev Viktorious – en ”produkt” av musikproducenter och låtskrivare. Detta var ett val Carl inte var helt nöjd med. Han accepterade vägen hans bror gått för att göra kommersiell popmusik, men det var ingen väg han själv ville gå.
”Jag började spela in nya låtar hemma för att släppa dem på MySpace, lite som ett demoband. Det blev en så sjukt stor grej när jag senare fick ett skivkontrakt, för jag trodde aldrig att jag skulle få det.”
Det förvånade mig att Carl Norén som ändå inte är ett okänt namn, var orolig för att inte bli signad som artist, men svaret var lika smart som det var sant:
”Hur många Norénare behöver man? -Om lillebrorsan och storebrorsan har skivkontrakt så var väl marknaden mättad.”
Men just det faktum att Carl inte hade skivkontrakt när han började skriva musik själv, gjorde att han kunde fokusera på att göra den musik han gillade.
Under åren med Sugarplum var det många viljor som skulle bestämma. Då Carl levde under inställningen att ”less is more” ville hans bror göra allt så mycket större än vad det egentligen behövde vara. Victor tänkte arenarock och tyckte att de borde ha 5, 6 gitarrer i sina låtar, medan Carl då istället fick jobba med att övertyga honom om att det mest blir grötigt med så mycket gitarrer.
Nu slapp han all inverkan från anda människor när han skapade sin egna musik.
Som inspiration lyssnade Carl mycket på hip hop, Cornelis , Hank Williams samt klassiskt. Han hade dock bestämt sig för att inte bli en kopia av en annan grupp eller artists musik.
”När vi producerade Sugarplum försökte vi få låtar att låta som andra gruppers musik. Som att ”denna låten ska låta lite som Velvet Underground ”, vilket oftast inte funkade för vi hade med en tokdistad gitarr som ändå låter rätt modernt.”

För Carl var innehållet i låtarna det viktigaste på Owls.
Det skulle inte vara frågan om en catchig låt som man kunde nynna med när man hörde den första gången.
Hans musik ska förmedla något.
Då han läser mycket och även inspireras av en hel del författare, är texten minst lika viktig som musiken.

Resultatet av all jobb med låtarna gav ett skivkontrakt med EMI.
Det bästa med EMI var att de inte ville ändra på något av det som Carl gjort. Han hade tidigare varit hos ett par mindre bolag för att bli signad, men dessa ville gärna gå in och påverka hans musik och göra ändringar samt bestämma vilka låtar som skulle bli singlar, något som Carl inte var så pigg på.
Det var hans musik och gjort på det sätt som han ville att det skulle låta.
Den respekten fick han hos EMI som tog albumet för var det var.
Men samtidigt förstår han vad det innebär för risker som artist att ligga på ett majorbolag.
”Det är livsfarligt! De måste ju visa siffror och det är lättare att bli droppad som artist då.
Men just nu är det bra att ligga på EMI, för de har bra koll på svensk musik. De har ju artister som Me And My Army , Robyn , Lycke Li .”

Att ha gjort ett bra album är dock inte allt.
Att just vara en Norénare och med det en del i Sugarplum Fairy kräver ju en del övertygande att detta inte är samma sak som sin forna grupp.
Carl verkar vara införstådd med detta och när jag säger att jag var förvånad över att skivan var såpass bra som den var blir han inte det minsta förvånad av mitt ordval.
Han förstod att skivan troligen skulle behöva ta lite stryk på grund av hans bakgrund, men samtidigt hoppades han på att skrivan skulle få ett bra mottagande när folk väl fick lyssnat igenom den.
Av recensionerna att döma verkar det som att de flesta uppskattat albumet och betygen ligger på treor och fyror. Så mycket stryk behövde han med andra ord inte ta, för visst är det så att en bra platta är en bra platta vad folk än må ha för förutfattade meningar om artisten.

Innan vi lämnar skrubben så han och EMI-representanten får åka iväg och hämta Carls synth, frågar jag lite om vad han tror om framtiden.
Sugarplum är ju bara vilande just nu, men kan återupptas när inspiration finns för de båda bröderna.
Har han någon önskan som så många andra artister i Sverige att tillexempel bli folklig och vara med i Körslaget eller Melodifestivalen?
”Det blir absolut aldrig något Körslag! Aldrig någon Melodifestival! Ingen chans i helvete att jag skulle göra det. Jag har inget intresse av att bli känd.”
Det är lite det som på något sätt summerar vem Carl Norén är och alltid varit.
Han är den där killen som gärna står i bakgrunden och är nöjd så länge han får göra sin sak.
-Riktig musik han kan vara stolt över.