När jag började med bloggen så var Facebook en viktig del i arbetet att nå ut. Varje inlägg delades på bloggens Facebook-sida och trafiken från den sociala medieplattformen var väldans stor. Jag var väl, precis som alla andra, lite förblindad av succén med Facebook och hur den hjälpte mig nå ut för att tänka ett steg längre.
Idag är situationen den motsatta. Det är inte Facebook som skapar trafiken till bloggen överhuvudtaget. Om trafiken då var flera hundra om dagen, så är den nu några enstaka få. Detta beror i första hand på att det finns så många fler sidor på Facebook idag att de 7300 följare som bloggen har där aldrig ens ser inläggen. Facebook hjälper ju gärna till att numera bromsa den organiska räckvidden, så inlägg inte ses av så många för de vill att man betalar för spridningen. Inte ens när ett inlägg faktiskt får en hel del kommentarer, gillamarkeringar och delningar hjälper spridningen på Facebook. Det är som att skrika ner i en sopsäck, eller kanske mer: på Facebook kan ingen höra dig skrika – för att modifiera ett klassiskt filmcitat.
Jag är inte ensam om detta ser jag.
Andra sidor som Hymn och Gaffa verkar inte heller få någon direkt spridning på sina inlägg. De som gillar inläggen är ju i första hand redaktionen själva, som liksom jag försöker få upp engagemanget genom att gilla.
Med det har Facebook gått från en viktig plattform för att nå ut med ens uppdateringar och budskap till att bli ett tomt vakuum och mest ointressant skulle jag säga. Det är inte på Facebook man bygger publik och besökare längre. Kanske att man har kvar sidan för de som troget följt sidan länge. Men varesig Facebook eller Instagram för den delen, är något som jag ser som behövligt för den dagliga besöksstatistiken för bloggen, för det ger som sagt inte något längre.
I backspegeln skulle jag tidigare ha börjat jobba för alternativa sätt att följa bloggen. Jag har visserligen alltid skapat dessa möjligheter, men kanske inte varit lika noga med att lyfta fram dem.
Jag får tillexempel fler klick via webbnotiser till bloggen idag än Facebook. Jag försöker övertala folk att spara ner genvägar till bloggen i sina mobiler, så de har en Popmuzik-app på mobilens hemskärm och på det viset ge dem en påminnelse att besöka bloggen. Dessa genvägar agerar som en separat app i mobilen och gör det även möjligt att få just notiser på en iPhone. RSS är också ett bra sätt att följa bloggen eller ett vanligt hederligt bokmärke i webbläsaren. Saker som förhoppningsvis gör att du som läsare påminns att besöka bloggen dagligen, och samtidigt gör att jag som bloggare inte är beroende av en tredjepart som vilken dag som helst kan ändra förutsättningarna, algoritmerna och möjligheterna att nå ut till ens följare. Detta gör ju även att man är mer beroende av sig själv, vilket jag alltid gillat. Visst, det går absolut inte lika snabbt att bygga upp något, som det gjorde med Facebook för 10 år sedan. Men det man bygger upp är ju mer bestående. Mer äkta.
Personligen tror jag detta är något de flesta ska tänka på. Att inte lägga ens möjlighet till att växa i någon annans händer. Om det så är ”hoppas att jag denna gång kommer med i en spellista på Spotify så fler folk upptäcker mig” eller ”hoppas jag får bra spridning på Facebook / Snapchat” eller liknande. Kan du inte styra över spridning och att folk faktiskt ser det du skapar så har du inte kontrollen.
Jag kan inte styra över vilka som följer bloggen via RSS eller webbnotiser. Men när de väl följer bloggen på det viset är det inget som stryper spridningen eller ändras i algoritmer som gör att de inte längre ser notiserna eller flödet. Det är fördelen där.
Jag tror också det är fördelaktigt att titta på andra typer av plattformar som då inte styrs av algoritmer. Som Mastodon eller Patreon. Där får man det flödet man faktiskt följer vilket är bra för både avsändaren och mottagaren. För den blogg eller artist vet att dess budskap i alla fall inte kommer att sorteras bort av en algoritm för att inlägget inte har tillräckligt med gillamarkeringar, kommentarer eller delningar.
