Taylor Swift utnämner sig till ”ordföranden för torterade poeter” på sitt elfte album The Tortured Poets Department. Genom att skriva poetisk tonårsromantik har artisten nått ikonstatus, men ingenting kan mäta sig med svärtan och den djupa hjärtesorg vi får ta del av på nya albumet. Ett år efter att ha tagit sig ur ett sexårigt förhållande har Taylors många toxiska relationer drabbat henne hårt, på hennes aktuella album gör artisten det tydlig att det är de värsta männen hon skriver sin bästa musik om.

The Tortured Poets Department är smärtande nog en vuxen kvinnas insikt om att hon inte vet något om romantik. Från My boy breaks only his favorite toys till Fortnight till Clara bow visar dessa uppbrottsberättelser en helt ny sida av Swift. Hon låter förvirrad, bitter, rasande, sårbar men ändå mer härligt kaotisk än vi någonsin har hört tidigare.

Även med Swiftian-standarder mätta blir hon något ambitiös med sitt låtskrivande på TTPD. Inte nog med att hon ger sina fans ett album – hon chockar med en dubbel-LP! Trettioen låtar är vad Swift kallar The Anthology och ger oss hela sångerskans poesisamling.

Vad gäller sound känner vi igen intimiteten från Folklore och Evermore med tillägget av Midnights synthpopglans. Låtarna går i den detaljerade historieberättande stil som tidigare, men istället för fiktiva karaktärer blottar Swift sitt hjärta med djupt personlig textrader. Ibland är hennes uppbrottsberättelser till och med för vuxna och nakna för hennes publik så som i So long, London eller loml. Något som kontrasteras snyggt mot komiken som återfinns i My boy only breaks his favorite toys eller Down bad.

Om man letar efter lyckliga slut bland dessa hjärtkrossande poplåtar finner man det i Alkemin. I dagsläget verkar Taylor ha fallit för en NFL-spelare, vilket hon gör det tydligt när hon njuter av sina metaforer om att kärlek-är-som-fotboll. Men vill man ha ett lyckliga slut ska man inte lyssna på ett Taylor-album…The Alchemy är ett undantag bland låtar vars titlar talar sitt tydliga språk om svekfulla män, smaka på titlarna: My boy only breaks his favorite toys och I can fix him (no really i can).

Så många av låtar på albumet är vuxna Taylor – återigen singel, som återbesöker sina tidigare ”crasch and burn” uppbrott från ett nytt perspektiv. Inget sammanfattar bättre hur det känns att vara singel och i 30-årsåldern än raden: ”Alla mina vänner luktar gräs eller små bebisar.” Swift inleder hela The Tortured Poets Department med Stevie Nicks dikt från förra sommaren, där Stevie skrev ”För T—och mig…”. Genom hela plattan finns Stevie som en vägledande ängel och det är ett mäktigt ögonblick när Swift sjunger Clara Bow, en ode till en tragisk filmstjärna från 1920-talet.

The Tortured Poets Department är en överväldigande lyssning att ta in vid ett ögonblick. Jag tror att många av dessa låtar behöver bearbetning och noggrann lyssning flera gånger för att förstå storheten. Känslan är att albumet lyckas fånga det ömsinta från Folklore-eran men i betydligt större skala, så pass stor att ljudbilden kommer fungera perfekt på arenorna runtom i världen. Taylors påstående om att ”allt är rättvist i kärlek och poesi” må vara en snygg paketering av denna skickliga musikaliska uppvisning, men The Tortured Poets Department påvisar tydligt vilka brutala följder den rättvisan kan bära med sig.

Om du gillar att läsa recensioner av album i bloggen får du mer än gärna bli Patreon och stötta bloggen som Popmuzik Lover. Det är bloggens Patreons som gör det möjligt att driva bloggen vidare med nya inlägg varje dag för alla musikälskare.