Det här är inte ett contryalbum – det här är ett Beyoncéalbum! Det gjorde Beyoncé Knowles Carter tydligt på sociala medier för dryga två veckor sedan. Liksom alltid när en artist prövar sig på något nytt möts det av kontroverser, singeln Texas hold ’em blev snabbt en vattendelare i USA när den konservativa södern ansåg att Beyoncé skulle hålla sig till sin pop/RnB och lämna countryn till… vita amerikaner. För att helt förstå vart artistens driv att göra en contryplatta kom ifrån måste vi backa hela vägen till 2016 när hon släppte albumet Lemonade och låten Daddy Lesssons. Ett album som för det första inte vann årets album på Grammy Awards, men heller inte lyckades plats i kategorin country för just Daddy Lesssons. När artisten uppträdde med låten på Country Music Awards, möttes hon därtill av rasism. Dessa händelser födde ett tydligt frö i Beyoncé så när nu Cowboy Carter släpps är det ett album som delvis drivs av revansch men framförallt nytänkande – något som med all säkerhet gör att hela vita södern står med hakorna nere vid sina vässade sporrar.

Sångerskans åttonde album sträcker sig långt bortom sitt ursprungliga countrykoncept och chockar med covers på The Beatles, Beach Boys och tar oss tillbaka till det ikoniska citatet ”Becky with the Good Hair” på Dolly Partons Jolene.

Albumets öppningsspår American Requiem är många saker. Det ger en touch av state-of-the-nation-adresserande med raderna – ”Kan vi stå för något? Nu är det dags att möta vinden” och ett stänk av den sortens vaga men uppenbarligen personliga texter som kommer driva sociala medier till frenesi av försök till avkodning. Vad är hennes ”fars synder” som Beyoncé tydligen har ”rensat” sig från?

Cowboy Carter är ingen blygsam låtsamling, 27 spår och 80 minuter lång finns spoken word-mellanspel av Willie Nelson och Dolly Parton. En cover på The Beatles Blackbird som talar till Little Rock Nine, en grupp med nio svarta elever som utsattes för rasdiskriminering i söderns USA på 60-talet. Därtill en cover på Jolene som översatt till Beyoncés språk blir exakt ”on brand”.

Albumet som helhet är mycket att ta in. Det ryms en hel del fantastiska låtar som i sin enkelhet drivs av akustisk gitarr, däribland Daughter och 16 Carriages. Men för att hålla oss på tårna kastar artisten in låtar som Spagettii, Tyrant och Seweet honey buckiin´ vilket stärker hennes uttalande om att detta är et Beyoncé-album. Två samarbeten sticker ut rejält är de med Post Malone och Miley Cyrus på låtarna Levii’s Jeans och II Most Wanted. Samarbeten som jag inte såg komma, men som förhöjer helheten till ännu en nivå.

När vi når slutet av Cowboy Carter exploderar albumet ut i ett mind-blowing konfettiregn. Låten Ya Ya kan vara en av de bästa i sångerskans katalog och erbjuder en psykedelisk soulinfluerad stomp som kastar in Nancy Sinatras These Boots Are Made For Walking samt en interpolation från Beach Boys Good Vibrations. Ett inslag som får Beyoncé att bli dagens svar på Tina Turner.

Det är möjligt att Cowboy Carter hade blivit ännu tydligare uppdelad i två separata album, där ett enbart koncentrerade sig på det countryinfluerade/akustiska materialet. Å andra sidan blir de 27 låtarna en ypperlig spellista att välja och vraka från. Oavsett hur man vänder och vrider på det är artistens åttonde album en magisk uppvisning av hur Beyoncé är totalt ohotad vad gäller att göra genreöverskridande musik. Cowboy Carter är ett av artistens starkaste album hitintills och bevisar att Beyoncé är kapabel att göra vad hon vill. Vart del tre i denna trilogi kommer ta oss kan vi bara spekulera kring, men en sak är säker, perfektionisten Beyoncé har alla svar.

Vad tycker du om Cowboy Carter och Beyoncé?
Vill du upptäcka fler recensioner kan du bokmärka bloggen så du lätt kan hitta hit och få dagliga musiktips. Du kan även följa Popmuzik via din RSS-läsare.