Patrick El-Hag är tillbaka för att ge oss symfonisk och medeltida pop i form av singeln Brödraskapets Hymn. Det är ett filmiskt arrangemang som kryddats av vackra stråkar som dramatiskt och pampigt bygger upp låten för oss. Man känner redan i första versen att detta kommer att bli något spännande, ja nästan magiskt. Känslan av låten är som hämtad från en fantasyvärld och borde absolut passa fans av den genren. Om det så är film eller musik.
Vid sin sida på Brödraskapets Hymn har Patrick än en gång sångerskan Emilia Granér som skänker sin röst till låten.
Jag bad Patrick svara på några frågor om arbetet med låten och arbetet med musiken som du kan läsa här nedan.
Du beskriver Brödraskapets Hymn som en symfonisk-elektro-gotisk-viking-pop-rock-ballad. En spännande beskrivning måste jag säga. Hur arbetade du fram stilen och känslan i låten samt dess arrangemang?
Haha, den programförklaringen är tillkommen av brist på ett kortare och mer sansade alternativ. Den är i både text och musik en äkta svensk visa. Kanske mer än någon annat jag skrivit. Å andra sidan insisterar jag konsekvent att presentera mina visor som ”pop” som därmed får ett rätt vidare begrepp.
Jag har också en princip om att en riktigt bra låt måste kunna gå att framföra akustiskt. Hela min scendebut Historien om Brödraskapet från 1991, som vi nu uppdaterat till det kommande albumet – var just det: piano, cello, dragspel och gitarr. Det var fint då men absolut inget jag ville göra om. Peters mullrande bas, alla syntar och gotiska körer har gjort det till något helt annat. Och visst låter det väl lite Game of Thrones?
Arret och produktionen är helt och hållet min producent Peter Hägerås förtjänst. Utan honom hade det här inte blivit av. Vad jag än har haft för idéer och förslag i teorin har han omsatt om dem i praktik och levererat något ännu vassare än vad jag drömt om. Ingen genre är omöjlig för honom. Dessutom skriver han körarr, och sjunger som en gud. Han är även soloartist med en helt annan agenda. Jag har välsignats med ett geni.
Dina texter målar ofta upp en svunnen tid av brödraskap, hertigar och jungfrur. Vad fascinerar dig med dessa teman?
Du vet, jag har – även med dagens mått mätt – en tämligen skruvad bakgrund; Pappa från Sudan, mamma från Slovakien. Slovakiskan är mitt modermål. Jag kom till Sverige när jag var tio. Jag gick från grundskolan i förorten Tensta, till gymnasiet på Grännaskolans Riksinternat. Tvära kast, en turbulent tid och ett massivt sökande som hör åldern till.
Det var just under gymnasiet i Gränna som jag började missbruka pianot, lyssna på svensk musik, och inte minst absorbera texter som redan då var centrala för mig. Jag fångades väldigt fort av band som Hansson de Wolfe United, Dan Hylander, Mikael Wiehe och inte minst Py Bäckman som vid den tiden uppenbarligen snöat in på just fantasy-teman med titlar som Röd sammet, Camelot m.fl.
De blev min ingång, min grund och min näring. Så Brödraskapet är nog ett sammelsurium av allt; den nyfunna gemenskapen i kombination med isoleringen från omvärlden som internatlivet medförde. Den ”stora kärleken” – eller längtan efter den – de magiska nejderna runt Gränna, naturen. Allt. Man kan säga att hela konceptet Brödraskapet är en sublimering, och en mytologisering av min gymnasietid.
När min bästa vän Thomas Kaos Olsson, som var lite av min språkliga mentor redan på högstadiet, fick se alla dessa texter, blev han till min stora glädje både imponerad och inspirerad. Vi beslöt oss för att skriva och sätta upp en musikteaterföreställning – eller minimusikal – där mina sånger Hertigen av Brandgul, I ett glas, Hästvisan och den senaste Brödraskapets Hymn skulle vara navet, och bindas ihop av hans monologer och berättelser. Det blev en magisk resa och – till vår häpnad och glädje – en fin recension i DN.
Du arbetar än en gång med Emilia Granér, hur träffades ni och hur har ert samarbete utvecklats genom åren?
Emilia är lillasyster till min goda vän Jimmie, som dog beklagligt nog i väldigt ung ålder. Han tyckte väldigt mycket om min låt Stockholm i juli, och gjorde mig oförglömligt glad en gång; När han åkte buss sommaren 2014 och hörde busschauffören spela låten, gick han fram, filmade en kort snutt och skickade mig klippet. Jag blev väldigt rörd av den gesten. I samband med hans begravning framförde jag därför låten. Då träffade jag också Emilia som Jimmie hade talat varmt om, och inte minst om hennes fina röst. Även hon sjöng på begravningen.
Tiden gick och det visade sig att även Emilia var oerhört förtjust i Stockholm i juli då hon varje sommar taggade mig i inlägg, och skickade mig klipp där hon och hennes kompisar sjöng låten. När jag insåg att jag behövde en tjejröst på Hertigen av Brandgul var valet helt naturligt: Då Historien om Brödraskapet i stort handlar om att sluta cirklar var det här ännu en som slöts.
Om vi lyssnar på dina tidigare låtar är de mer soulpopiga och även jazziga. Hur hittade du den stil du har idag på din musik?
Berndt Egerbladh-samarbetet på förra albumet Så där var av naturliga skäl mycket jazz, men även world m.m. Då jag inte hade särkilt många egna kompositioner på den plattan fick jag lära mig att axla det som fanns och skriva mina vistexter till respektive genre. En häftig och mycket lärorik resa. Låtarna till kommande Historien om Brödraskapet är i samtliga fall mina egna kompositioner.
Dessutom backar jag sällan bandet. Jag gör aldrig om en låt. Jag fastnar inte heller i en genre. Som du hört är alla släpp som ska bindas ihop till höstens album oerhört olika. Än så är det 168 BPM –rave-schlager; I ett glas, än så är det snuskig rap Hästvisa; än så är det Hylander/Lundell-rock; Esmeralda. Min programförklaring inför albumet är att det lika mycket är en resa i fantasin, som en musikalisk tripp genom all musik som färgat mig genom åren. Den röda tråden är sagoberättandet. Det kan givetvis upplevas splittrat, men kommer också bli våldsamt underhållande. Man ska inte tappa intresset. Varje spår ska överraska, utmana och bredda bilden.
En av dina tidiga låtar heter just Interzone, som även är namnet på ditt skivbolag. Vad betyder den låten för dig och varför valde du det som bolagsnamn?
Det var den minst väntade frågan av de alla, haha. Men kul att du frågar! Jag var helt såld på William S. Burroughs och slickade i mig hans böcker som vore de smultron med mjölk.
Minns jag rätt är Interzone är en av de abstrakta skådeplatserna i hans mest kända roman Naked Lunch. Det korta spåret ligger ju på min engelskspråkiga debutplatta The Bottom Line. Dessutom är den bara ett ”preludium” till albumets titelspår och klippt ur sitt egentliga sammanhang Dr. Benways’s Surgical från remix-EP:n The Bottom Line-Redux. På den finns en handfull mer eller mindre obskyra, men sjukt häftiga remixar och alla har Burroughs-karaktärer i sina titlar. Billy Bradshinkel’s Full lenght, DJ Fadela’s House Request osv. The Bottom Line producerades av Håkan Folkesson som även producerat Gwendolyn på kommande albumet. Remix EP:n var Johannes ”Odex” Ahlberg verk.
Du ger ut musiken på eget bolag och är engagerad indieartist. Vad skulle du säga är utmaningen och fördelarna med att vara just oberoende artist idag?
Oj, Där kan jag inget annat än att hänvisa till min första och sannolikt sista debattartikel på temat ”musikindustrins tvivelaktiga påverkan av nöjesjournalistiken och public service i synnerhet”.
Du läser artikeln här.
Patrick El Hag
