Något som jag alltid imponerats över Way Out West är hur allt bara funkar och flyter på. Allt från att hämta festivalbandet till att lämna området när det hela är över.

Det är sällan toklånga köer till något, förutom matköerna mellan 17 och 19, när allas mat- och sovklockor säger att det är dags att äta. Men vid sidan av just de timmarna är det på sin höjd fem personer före i kön, som alla betas av snabbt.
Skulle det mot förmodan vara ett extra populärt ställe, så finns det alternativ vid sidan om som kommer att leverera mycket snabbare. Här handlar det om att själv vara lite flexibel i ens val.

Men det är nog ordet ”effektivitet” som varit ledordet för Way Out West under alla år. Man slussas snabbt igenom bandutlämningen, som man även kan hämta dagen innan själva festivalen drar igång.
Det är effektivt vid matställena och det finns många ställen att just hämta mat på. Toaletterna är även de många och strategiskt utspridda över hela området. Oftast är till och med de som är före en effektiva där inne. Det är ju mest bara öl som ska tryckas ut ändå för 90% av besökarna.
När kvällen är slut öppnas portarna på vid gavel och folk kan traska ut, om än långsamt genom Slottsskogen. Som sagt, det bara flyter på.

Men det är inte bara logistik som funkar. Kommunikationen från festivalen om vad som händer och var det händer är i en nivå där SJ och Västtrafik borde bli gröna av avundsjuka inför. Man vet var man ska gå för det är tydligt skyltat, man vet var man är för det är lika tydligt skyltat det.
Ställer en akt in kommer det snabbt en pushnotis från appen som talar om det. Det är sällan frågetecken och det är sällan stora förseningar (Jag tittar på dig Lana Del Rey).

När jag traskade runt på området i går i stålande solsken. För en gång skull denna sommar kändes det till och med lite varmt. Då var det just detta jag tänkte på. Att saker bara funkade och flyter på inne på området. Det är kanske något många tar för givet att det ska göra, mig inkluderad, men det är samtidigt imponerande hur ett såpass stort maskineri som denna festival ändå är ”bara funkar”.

Christine and the Queens

När konsert blir teater kan det antingen bli helt fantastiskt, så som Performance-konserten med Pet Shop Boys. Eller så kan det bli magplask, som det vi upplevde på Flamingoscenen av Christine and the Queens. När saker bara blir arty och dåligt, när artisten genom hela konserten reciterar någon form av existentiellt dravel.

Visst, det är lite frigörande när sångaren i bar överkropp med enbart tejp över sina bröstvårtor levererar hela konserten på det viset. Det är någonstans den där sexuella frigörelsen som Tove Lo ville förmedla dagen innan, fast det är gjort på riktigt. Men vad hjälper det när det bara bli oengagerat och konstigt. Istället för att ge oss hits (vilket är lite a och o för en festivalpublik som får bite-size-konserter från flera olika artister) blir det skumma låtval och allt framförs på engelska.

Nej du, Christine. Bara för att man hittat sig själv behöver man inte bli toksvår och dålig, då kan du nog fortsätta leta. För detta var en timma jag inte får igen med en artist jag inte längre känner igen.

Aurora

Redan vid första mellansnacket förstår jag att Auroras konsert på Azalea kommer att bli sjukt charmig. Norskan är så bubblig och full av lycka att det smittar av sig på oss alla i publiken.
När hon ber om en sax för att klippa upp sina strumpor och gå barfora, mimar hon ett ”call me” mot kameran. Jag skrattade i alla fall gott av det.

Låtarna är lite som artisten; lekfullt rytmiska och tillsammans med ljusspelet över scenen skapar det en skön känsla för oss i Slottsskogen. Visst, efter nära en timme infaller en viss mättnadskänsla för mig. Det blev liksom aldrig direkt dåligt, men ljudbilden blir lite samma. Men då kan jag ändå bli glad över sångerskans charm och energi på scenen. Det tar en ändå ganska långt i min bok.

Blur

Andra gången jag ser Blur i Slottsskogen, på exakt samma scen. Nu med en kritikerhyllad platta i bagaget och en kavalkad av gamla hits. Att Damon Albarn och de andra i bandet är på sprudlande humör syns tydligt. Att de älskar publiken i Slottsskogen är lika tydlig det.

Tillsammans tar vi oss igenom 30+ år av poplåtar med bandet. Det blir inte en död minut under hela konserten. Om Christine and the Queens gjorde en spelning för sig, så gör Blur en spelning för oss. Vi får bandet stora hits uppradade och levererade. Inga krusiduller. Det är detta vi kom för och det är detta vi får.
Det blir vacker allsång till Tender, de får hela Slottsskogen hoppa och dansa till Song 2 och Country house. Vi får till och med ett omtag av avslutande The Universal när Albarn sjunger texten fel och stoppar spelningen för att be om ursäkt och säger att han ändå ”vill framföra låten korrekt för oss”. Vi tackar och tar emot.

När jag står där och hör mitt 90-tal spelas upp igen kunde jag inte låta bli att tänka: Vem kunde tro att det skulle bli Blur som står här 30 år senare och spelar för oss och inte Oasis? Med Blurs charm är jag nog ändå glad att det blev just såhär.