Som 22 åring skrev Sara Hjellström musikhistorien då hon var en av låtskrivarna bakom och vokalisten på monsterhiten The Ocean. Oavsett storlek på framgång har musikskaparen alltid förblivit ödmjuk gentemot sitt konstnärskap och är lika nyfiken på låtskrivandet idag som när hon började. Med fallenhet för lyrik, har det alltid varit text hon tytt sig till när livet varit tungt. Debutalbumet Late Night Thoughts är ett tydligt exempel på när musiken är SHY Martins utlopp för sina djupaste tankar och känslor. Skrivet under en svårt tid är plattan en terapeutisk reflektion som behandlar psykisk hälsa – och ohälsa, medicinering och utbrändhet, samt reflektioner om att växa upp och bli äldre. Vi fångade Sara precis innan hon skulle till studion och hade ett ärligt och intressant samtal kring musikskapande, albumsläpp och mycket mer.
Det har gått en tid sedan du släppte debutalbumet Late Night Thoughts, berätta, hur har responsen varit?
Den har varit bra! Jag har pratat en hel del med mina lyssnare via sociala medier och försökt ha en mer personlig dialog. Nyligen hade jag en spelning i London där jag fick träffa mina lyssnare och på så sätt även få direkt respons på låtarna vilket var ett så fint och givande möte.
Det känns som att du alltid jobbat relationsskapande med dina fans. Är en nära relation med lyssnarna något du värdesätter i ditt artisteri?
Ja, egentligen gillar jag inte sociala medier så mycket, det känns lätt ångestfyllt eftersom jag levt en tid utan mobil. Men samtidigt känner jag att de som lyssnar på min musik ger mig så mycket inspiration och motivation tillbaka att jag vill connecta med dem på något sätt. Så ja, det är viktigt med en relation för mig även om sociala medier inte faller sig så naturligt.
Innan släpp såg jag att du signerade en hel del kopior av det fysiska albumet, hur många signeringar blev det exakt?
Jag tror det var nästan 1500 kopior…
Då var handen trött…
Ja, men det var väldigt kul för jag har inte gjort något sådant innan. Det var faktiskt ganska meditativt att sitta och skriva, men också kul att se hur många 1500 faktiskt är! Tittar man på streams så känns 1500 väldigt lite, men när man håller i så många vinyler blir det en helt annan förståelse för hur många personer som faktiskt lyssnar.
Det kommer nästan som en chock att detta är ditt första album, varför har processen varit så lång tid?
När jag började släppa musik hade jag inte så mycket tanke bakom det jag gav ut. Många gånger var det låtar jag skrivit till andra som jag valde att behålla till mig själv. Artisteriet har alltid varit mer sekundärt för mig och snarare ett utlopp för att kunna uttrycka mig mer personligt, därav har jag inte gått “alla in”. På så sätt har EP-formatet passat mig bättre då det inte har varit låtar som nödvändigtvis hänger ihop. Men den här gången ville jag faktiskt sätta mig ner och göra någon typ av “body of work” som var sammanhängande. Även om albumet är kort så är det låtar skrivna under en sammanhängande period och är sammankopplade på ett helt annat sätt. Men det känns samtidigt läskigt att kalla något “album” då det blir en annan press och större tyngd.
Vad var det som startade det kreativa utloppet till dessa låtar och när bestämde du dig för att det skulle bli ett album? Var det någon speciell låt eller känsla?
Efter att jag släppt Sad Songs EP:n trodde jag att det skulle vara det sista jag släppte som artist, av många olika anledningar. Vid den tiden kände jag mig ganska klar med artisteriet och ville fokusera mer på låtskrivandet, även buisnessmäsigt befann jag mig i en period där jag behövde tänka om och var ganska utmattad efter många år av resande och skrivande till andra. Men trots alla känslor föddes idén om att vilja släppa ett album innan jag “la ner” som artist. Inte sagt att jag ska lägga ner som artist nu, men jag ville verkligen göra ett album någon gång. Därav föll det sig väldigt naturligt när jag började jobba med Fanny Hultman och Kerstin Ljungström. När vi började skriva kändes det helt annorlunda. På något sätt blev allting så mycket mer personligt än innan, vi är dessutom vänner sedan innan, så albumet blev bara till helt enkelt.
Det känns som att du gräver djupare än någonsin tidigare i dig själv, så vad har det inneburit för din personliga utveckling att skriva dessa låtar?
Att jag ens skrev dessa låtar har nog mycket att göra med pandemin. Det var första gången i min karriär som jag stannade upp sedan jag började jobba med musik och reflekterade över hur folk omkring mig mådde. I och med att folk kunde bli sjuk och gå bort blev det mer närvarande att man kunde förlora någon. Hela pandemin var en reflektion över hur folk i min närhet mådde och hur jag mådde, vilket blev vad jag ville skriva om. Ämnena på albumet är dock något som jag gått igenom större delen av mitt liv, nämligen depression och psykisk ohälsa. Vad jag ville göra var att utmana mig själv att skriva för min skull utan någon tanke på kommersiell framgång. På så sätt har hela processen varit förlösande och gett mig utlopp att uttrycka mig på sätt jag inte gjort tidigare.
Låtarna bär på ett viktigt budskap, vad betyder det för dig att dela med sig av din psykiska ohälsa och vad vill du förmedla till dina lyssnare?
Det känns som att mina lyssnare ofta skriver till mig om att de knutit an till en låt när de gått igenom saker i sitt liv. Ofta har de hört av sig om tunga ämnen, därav kändes det mer naturligt för mig att börja prata ännu mer om mig själv och mitt mående i mina texter. Något jag uttryckt med andra ord tidigare, men inte riktigt vågat skriva om då det känns som att det varit ett svårt ämne att sätta ord på. Men tack vare att jag pratat mer och mer med mina fans och samtidigt kunnat ventilera med Fanny och Kerstin har även jag kunnat bli mer transparent och det betyder jättemycket att kunna dela det med mina lyssnare.
Hur har samarbetet med Kerstin Ljungström och Fanny Hultman sett ut?
En del av låtarna har jag skrivit hemma och därefter tagit med mig tillbaka till studion, något jag inte gjort sedan jag började skapa musik. Men vad vi framförallt gjort under den här processen är att umgås väldigt mycket och prata om vad vi gått igenom. Både jag och Fanny började på antidepp under den här perioden, vilket också blev en sak som förde oss närmare varandra. Hela processen har varit otroligt naturlig och jag har kunnat vara fri från alla pop-strukturer och hit-formler. Det känns även väldigt viktigt att jag varit med och producerat plattan.
Skulle du säga att du finner en större frihetskänsla i att skriva till dig själv än andra då?
Ja faktiskt, när man jobbar som låtskrivare kan det lätt bli att man skriver saker som andra låtskrivare ska tycka om eller andra i branschen ska tycka är nytänkande och coolt. Det är så lätt att fastna i att skriva musik för “andra som skriver musik” och inte till folk som faktiskt lyssnar på den. Jag tror att jag ville befria mig från alla regler som man omedvetet plockar på sig när man jobbar med musik genom det här albumet.
Musiken på Late Night Thoughts är producerad av nästan uteslutande kvinnliga musiker, har det varit viktigt för dig att arbeta med andra kvinnliga kollegor på det här projektet?
Jag tänkte inte på det faktiskt utan det var mer en slump att det blev så. Det är bara två killar som varit med och skrivit, därefter har Fanny, Kerstin och jag producerat alla andra låtar ihop.
Hur tycker du att du som kvinnlig artist och låtskrivare blir behandlad i branschen?
Jag tycker att jag sett en stor förändring de senaste åren då allt fler kvinnor klivit in i producentrollen, det är sällan jag är i ett rum med enbart killar numera. Men i början av min karriär var det uteslutande killar, inget jag tycker har varit jobbigt men inte heller bra. Vad som däremot är bra är utbildningar som Musikmakarna där jämställdhet främjas. Jag tror starkt på att olika perspektiv gör musiken bättre, kvinnor kommer från ett håll och män ett annat. Det känns väldigt förlegat att enbart män ska skriva en låt om en kvinnas upplevelser som sedan ska framföras av en kvinnlig artist.
Du pluggade en gång på musikmakarna i Örnsköldsvik, vad bär du med dig för lärdomar därifrån och tillämpar du några fortfarande i ditt musikskapande?
Definitivt att jobba med andra, väldigt många av de jag gick i samma klass med jobbar jag fortfarande med. Jag tror jag lärde mig vikten av att behandla alla lika, man vet aldrig när någon får en stor låt. Därav ska man också alltid lyssna på allas idéer och låta det vara högt i tak. Att förstå vikten av att skriva med andra låtskrivare har också gjort att jag hela tiden utmanat mig själv att sätta mig i situationer där andras kreativitet också blir en inspiration för mig. Men framförallt har jag lärt mig hur viktigt det är att vårda och bibehålla relationer.
Om vi återgår till albumet igen, varför blev det titeln Late Night Thoughts?
Titeln kom efter att vi hade skrivit låten faktiskt. Det är alltid svårt att hitta på en titel till en EP eller ett album men det kändes väldigt naturligt för att många av de tankar jag bearbetar på albumet är sådana jag tänker på under kvällarna. På så sätt passar titeln hela temat temat.
Musik är ju även väldigt mycket kopplat till en visuell upplevelse och på tillhörande visuellt material har du samarbetat med din bror Hampus Hjellström.Hur är det att samarbeta med honom?
Det har varit jättekul, vi har en väldigt bra dynamik. I och med att vi vuxit upp ihop har vi väldigt lätt att kommunicera med varandra. Säger jag “tänkt typ en äng” så har vi samma bild av en äng i huvudet. Därav har det varit väldigt lätt och effektivt. De flesta visuals har vi faktiskt spelat in hemma i Lerdala hos mormor och morfar på deras ängar. Vi har till och med återbesökt många av de platser vi var på som barn, vilket har varit extremt nostalgiskt men samtidigt avslappnat. Vad som däremot har varit lite ansträngt är att det bara varit Hampus och jag som gjort allt, normalt brukar man vara ett helt produktionsteam. Men samtidigt är det charmen att vi själva letat locations, editerat och regisserat. Det roligaste har nog ändå varit att få spendera så mycket tid tillsammans, min lillasyster är dessutom med i en video så det har varit väldigt familjärt.
När bestämde du dig för att illustrationen skulle bli att sväva mellan dagdrömmar och verklighet?
Det byggdes fram, i början hade vi bara tänkt göra en video, sen hittade vi sängen vi placerade ute i vattnet till en video på en second hand och det blev något vi byggde vidare på. Sängen blev representativ för att vara fast i sitt huvud när man går igenom depression eller utbrändhet och blev därav en metafor för det. Men det var verkligen något som föll på plats under tiden, i början visste vi inte vad det betydde.
Din estetik och ditt uttryck har varit ganska melankoliskt, berätta. Hur har har du tänkt?
Bra fråga, jag tror att jag alltid lyssnat mycket på melankolisk musik och har alltid dragits till det. Jag har haft svårt att skriva glada låtar över lag och mitt låtskrivare har därför reflekterat saker jag tycker är jobbiga. Det faller sig helt enkelt naturligt att skriva låtar som har någon känsla av melankoli. Jag vet inte hur man skriver en glad låt utan att låta cheesy faktiskt. Mitt uttryck går även hand i hand med alla tankar jag brottats med och har gjort under min uppväxt, inte att jag är en negativ person, men jag tror att jag övertänker mycket och det blir lättare att uttrycka det musikaliskt.
Kommer du ihåg när du bestämde dig för artistnamnet SHY martin?
Ja, vi gick på musikmakarna och hade som uppgift att starta ett fiktivt artistprojekt och då behövde jag ett namn. Min partner Niro kastade ur sig namnet SHY Martin för han tyckte att jag var blyg och hade på mig Dr Martens, vad han inte visste var att min tvillingbror heter Martin och var blyg som liten. Därav tyckte jag att det var en kul grej. Klipp till skarpt läge och The Ocean skulle släppas och jag sa att vi kör på SHY Martin.
Om någon tilltalar dig SHY Martin i vardagslag, hur reagerar du då? Tänker du att det är du eller kan du inte likställa dig med SHY Martin?
Det är alltid lite konstigt, men jag har blivit van med det. Många kallar mig SHY i sessions och tror att det är mitt namn, men det är inte många som kommer fram på stan. Däremot känner nog de flesta mig igen som SHY i musiksammanhang. Alla namn är konstiga innan man har det som tilltalsnamn men jag har helt klart vant mig mer vid det över åren.
Om du öppnar spotify och tittar på senaste sökta artist eller låt, vem/vilken är det och varför?
Bra fråga, när jag jobbar så mycket med musik kan jag ibland känna att jag inte vill lyssna alls. När jag väl lyssnar så brukar det bli något helt annat som klassisk musik eller Jazz, då jag blir fri från att analysera. Men jag lyssnar mycket på Bon Iver och Phoebe Bridgers. Men nu när jag börjat skriva åt andra igen så har jag börjat lyssna mer på popartister ur ett arbetsperspektiv.
Om du fick möjlighet att äta middag med en levande musiker, vem skulle det vara och varför?
Svår fråga, troligtvis en låtskrivare. Men kanske Phoebe Bridgers för hon är en fantastisk textförfattare.
Du har över 3 miljarder streams för artister som du skrivit låtar till och dessutom vunnit många priser. Någonstans är det ett kvitto på din talang men det kommer också med ett visst mått av prestation. Hur förhåller du dig till ordet framgång och att skapa nästa stora hit?
Det är jättesvårt, jag ställer mig väldigt ofta frågan “hur skriver jag en låt” eller får prestationsångest. Jag kommer ofta in i perioder där jag inte känner mig inspirerad eller kreativ, men nu när jag varit i branschen i några år så har jag verkligen insett att kreativitet och inspiration är något som kommer och går. Det här med framgång är inget jag tänker på eller något som ger mig mer självförtroende när jag sitter och skriver. Jag känner mig precis lika ny i låtskrivandet som när jag började. Det är otroligt svårt att veta vad som är en hit, man har ingen aning, det är bara att testa sig fram! Den ovissheten är faktiskt ganska skön och spännande och kan till och med göra att det känns som att jag skapar nytt varje gång jag är i studion. Framförallt gör den känslan en ödmjuk till att vem som helst kan få en hit. Många kanske redan har skrivit den men inte släppt låten. För att summera tänker jag inte på att det gått bra i min karriär på en daglig basis, jag känner mig helt ärligt fortfarande lika nyfiken och ibland osäker på låtskriveriet. Så jag förhåller mig inte alls till framgång, det är så många fler faktorer än talang och framgång som spelar in, det är tajming, kontakter och saker man inte kan styra över. Vad man kan styra över är tiden man lägger ner och ambitionen man har.
Som verksam musiker i branschen och en förebild för många, vad skulle du vilja dela med dig av för erfarenheter till andra musiker som vill kunna livnära sig och lyckas med sin musik?
Jag tycker det är extremt viktigt att skriva mycket, låt både de dåliga som bra idéerna komma ut. Därtill är det viktigt att jobba med andra, även om musik handlar om unikt uttryck tror jag att man utmanas av andras kreativa uttryck. Därtill är det viktigt att vara en duktig relationsskapare till andra utövande musiker, då blir man inte beroende av branschsidan utan står nära andra kreatörer som faktiskt är branschen. Mitt sista tips är att lära sig om hur musikindustrin fungerar och ha insikt i kontrakt annars blir man lätt utnyttjad.
Vad betyder det att kunna uttrycka sig musikaliskt för dig?
Det känns som det är något jag gjort i hela mitt liv och på så sätt är det den förlängda armen av mig själv. Hade jag inte hållit på med musik så hade jag nog skrivit på något sätt eller i någon form. Det var till och med genom skrift jag uttryckte mig till mamma när vi bråkade haha, jag har betydligt svårare att prata om vad jag känner än att skriva. Min uttrycksform och mitt kreativa utlopp är genom musik och lyrik så musik betyder förmågan att kunna uttrycka sig.
SHY Martin
